Aftonbladet – 30 maj 1860, sida 2

bli oberoende af de rapporter, som komma att infordras af respektive sändebud och konsuler i Orienten. Vare härmed huru som helst, så har denna nya vändning i de europeiska avgelägenheterna satt den tyska diplomatien i rörelse, och den skulle i mer eller mindre mån kunna medföra ett närmande i denna speciella fråga mellan Österrike och Preussen, som äro så oense i många andia ämnen. Pe Domstolarne i Berlin ha under flera dagar varit sysselsatta med två politiska rättegångar, hvilka kastat en dyster dager öfver de maktmissbruk, som begåtts under den förra regeringen, isynnerhet af polisen, hvars godtyckliga framfart jag i flera föregående korrespondenser påpekat. I London utgifves, som bekant är, en radikal tysk tidning, kallad Hermann, hvilken temligen mycket älskar skandalen och på någon tid börjat spridas i Preussen. I Berlin har den omkring hundra prenumeranter. En viss Eichboff, en obscur litteratör, har : varit Hermanns: korrespondent i Berlin. Föga samvetsgrann, efter hvad händelserna visat, i valet och utgallringen af sina nyheter, bar Eichhoff tagit sig för att med otrolig giftighet kritisera personer och förhållanden i Preussen, dervid riktande sina skarpaste. hugg mot polisen i Berlin. Han öfverhopade med svåra beskyllningar chefen för brottmålspolisen, Stieber, hvilken såsom embetsman och enskild person icke har något synnerligen stort anseende. Hermanns korrespondenser aftrycktes till en del af den i Berlin utgifna Volkszeitung. Det är lätt begripligt, att dessa utdrag, trots sin något misstänkta källa, väckte stort uppseende. Andra fakta, som på annan väg kommit till regeringens kännedom, kommo dertill. Ministeren började röra på sig, och generalprokuratorn Noerner samt. chefen för brottmålspolisen Stieber blefvo suspenderade. Hermann blef förbjuden i Preussen, sedan tidningen blifvit fälld vid-en af landets dömstolar; ty enligt gällande lågar i Preussen kan inrikesministern under sådana förhållanden förbjuda en tidning. Det är troligt, att denna åtgärd vidtogs för att förekomma misstanken, att regeringen skulle ha låtit af den i London utgifna radikala tidningen förmå sig att suspendera generalprokuratorn och brottmålspolisens chef från deras embeten. Emellertid var Volkszeitungs redaktör nog oförsigtig att låta påskina att han kände ;Hermanns, korrespondent, och förhör anställdes med honom inför domstolen. Han ålades af domstolen att uppgifva korrespondentens namn, och då han vägrade, blef han successivt dömd till dryga böter. Slutet blef, att Eichhoft erkände sig vara författare till de beryktade korrespondenserna. Rättegång anställdes genast mot honom för förtal och förklenliga utlåtelser om offentliga tjenstemän. Hr Holdhein, Volkszeitungs redaktör, ställdes äfven under tilltal såsom Eichboffs medbrottsling. Målet förebades för några dagar sedan af domstolen. Uti injurieprocesser i Preussen är den tilltalade berättigad att bevisa sanningen af sina påståenden. Eichhoff nödgades vidgå, att han hemtat större delen af sina beskyllningar från rykten, som voro i omlopp bland allmänheten, samt suppositioner. Han kunde ej bevisa mer än en sak, till hvilken jag straxt skall återkomma. Följaktligen blef han dömd till 14 månaders fänge!se. Volkszeitungs redaktör dömde såsom hans medbrottsling till två månaders fängelse. Båda de tilltalade ha öfverklagat domen. E Det enda faktum, som det lyckades Eichhoff att bevisa, är ganska kuriöst. Detangick den beryktade Lindenberg, f. d. redaktör af en likaledes beryktad ultrafeodal tidning i Minden; Lindenberg hade af sitt parti blifvit begagnad såsom spion på prinsen af Preussen under en resa, som H. K. H. i egenskap af militärguvernör för Rhenprovinsen och Westfalen företog i sistnämnda provins 1855. Lindenberg tillsände sin patron general Gerlach en förtrolig rapport, uppfylld af förtal mot prinsen af Preussen. Denna hemliga rapport kom i dagen, då depeschstölderna i Potsdam upptäcktes i Oktober 1855. Prinsen af Preussen lätt ställa Lindenberg under tilltal för bakdanteri, och denne fälldes af domstolen i Oktober . 1856. Konungen benådade honom emellertid, och den kabinettsorder, hvarigenom benådningen tillkännagafs, undertecknades af justitieministern, innan domen vunnit laga kraft, hvilket är stridande mot grundlagen. Domstolen fann detta sistnämnda faktum bevisadt. 4 Sådant slut fick den Eichhoftska rättegången... Till den rättegång, som samtidigt anställdes mot brottmålspolisens chef Stieber, och hvilken aflopp så, att såväl denne som den jemte honom åtalade kriminalkommissarien Tichy frikändes, torde jag återkomma i mitt nästa bref. -—W Europeisk telegraf för sjöfarten. Den ryktbäre astronomen Le Verrier har