Aftonbladet – 25 maj 1860, sida 2

on ulf i fårakläder, af en beslutsamhet, som bryter berg, en orubblighet, för hvilken bvardagsmenniskan bäfvar tillbaka, men hvilken för. den snillrike är detsamma som att lyckas. Det fordras mera mod, mera själsnärvaro till moraliska dueller än till dem, som utkämpas mellan kött och blod. Den gamla hjeltinnan tänkte ungefär så är: Af herr de Beaupr har jag ingenting att vänt. (just nu stod vicomten bugande framför henne), han säljer sin dotter för en häst och sin själ för en råbock. Att för öka tala förnuft med Flavie, är detsamma som att bringa henneti;l att köra hufyudet i väggen: Slutligen har jag min son, men han skall förblifva okunnig om allt, ty med den uppfo stran han fått, och jaz inser försent att jag gått för långt, skulle hans mellankomst blifva antingen löjlig eller farlig. Den siste som återstår att vända sig till är just sjelfva fienden, Hvarföre skulle jag icke slå honom inom hans egna förskansningar ?p 4 Beslutet, en gång diskuteradt, fattades genast af den passive Maximins oförlikneliga moder, Herr de Cho sy, sade hon determineradt, afbrytande hans smickrande svada, det glöder mig att få tillfälle att tala öppenhjertigt med er. Jag önskade att höra er mening om en sak, som jag, såsom en provinsme niska, litet läserska och en qvinna full af fördomar, fruktar för att bedöma allt för hårdt. — Då jag vågar förutsätta att ett af edra fel icke består i att omfatta alltför stränga principer, skulle det vara mig en sann tillfredsställelse, om er mening i närvarande fall vor öfverensstämmande med min., Jag gitter Perkel hade den gamla maran i sina klor tänkte vicomten med inbiten harm; tar hon mig för en kasuist? Hvad knäfveln vill hon att jag skall göra med hennes skriftermål ? l Jag är helt och hållet öra, min nådigan, svarade ban i den vördnadsfullaste ton, mern jag befarar blott att ni, genom att rådfråge mig, gör mina ringa ihsigter alltför stor ära.