Aftonbladet – 21 maj 1860, sida 3

Egande med honom -dock gemensamt Och med alla, hvilka icke lefvå Blott sig sjelfvan, herrskarviljans makt. Sådane de voro dessa tvenne. Kamp det måste blifva dem emellan, Kamp på lif och död, om äfven förd Mer i tysthet än på öppna fältet, Sen förut man kämpat ut i ord I en kamp som då blef oafgjord. Men den strid, de förde, var densamma Som i stort och öfverallt nu föres Mellan lifvets evigt samma krafter, De: föråldrade, som eger makten, Och det nya, hvilket söker den. Och derför, bur tyst än kampen gick Inom begges skilda lärokretsar, Endast röjd som grufbrand ngon gång, — Mäktig var den, mäktig som den kampen, Hvilken skiljer med hvar dag allt mer Vårt århundrade i tvenne skiften Af idgens dunkelvarma morgon Och den stränga forsknings klara dag. Så de kämpade. Mot grafven lutad Gick den ene, färdig dock till strid För idgen ända in i döden. Upprätt, liffull, fastän äfven grånad, Stod den andre, färdig att plantera Segrarens banår på nyröjd grund. — Då, helt plötsligt, och på samma gång En och samma Lifvets Herre sänder Dödens pilar mot de begge kämpar, Och de falla, hvar uti sitt läger, Följda hvar och en utaf sin skara, Medan Fridens Herre öfver begge, Öfver begges grafvar, begges skolor Gjuter sin försonings ljufva frid. Så farväl, I begge starke kämpar. Huru mycket äfven här Er skilde, Huru skilda känslor än I väckten, Huru skilda blickar än Er följde, Tacksamt minnet famnar Eder begge. Och, hur striden än skall ständigt fortgå Öfver Edra grafvar, tills den makt, 3om är tidens egen, seger vunnit, Och, långt sedan striden har förbrunnit, Skall det minnet sitta qvar på vakt För den ära, hvilkens grund I lagt Djupt och fast i vetenskapens schakt. 0. E. bssasssrssse titt tintet dn