Aftonbladet – 15 maj 1860, sida 3

M:t, i anseende till de särskilta med denna landsori varande omständigheter såväl hvad -dess belägenhet vidkommer, som ock dess svaga sädesväxt och ringa tillfällen till förtjenst för allmogen, härmed i nåder hafva ytterligare stadfästat berörde allmoge, vid ofvannämnde deras privilegier, hvilket vederbörande till underdånig efterrättese länder. Förblifvandes K. M:t i öftigt denne allmoge samt dess riksdagsfulläktige med Kongl. nåd och ynnest städse bevågen. Datum ut supra. GUSTAF. Heland.n Häraf inhemtas, att Herjeådalen långt förut undfått af föregående konungar på öfligt sätt stadfästadt privilegium att slippa med hälften af alla extra ordinarie utskylder och bevillnipgar, jemväl soldathåll och andra utskrifningar, mot det att provinsen åtog sig en ständig, årligen utgående beskattning af 900 daler silfvermynt. Om härigenom en välbehöflig lindring i hastigt påkommande tillfälliga utskylder bereddes den torftiga orten, som kanske i ala händelser aldrig kunnat utgöra desamma, så att staten i allt fall gått dem förlustig — så erhöll å andra sidan staten en säker årlig skatt, hvilken efter då gällande penningevärde sannolikt varit befolkningen ganska dryg att bära och måhända under sådana år, då de extra utskylderna ej vore så tunga, till och med föranledde för provinsen större börda än eljest genom fullständigt utgörande af tillfälliga bevillningar skulle hafva blifvit händelsen. Provinsen hade å sin sida frik pt sig från dessa utskylder och bör fördenskull, när desamma kunna vara lindrigare, åtnjuta denna lindring, hvilken Gustaf III i åberopade resolution ansett nödig i amledniog af för orten egna bevekande omständigheter. Att bevillning efter 1:sta och 2:dra art. ovilkorligen är att hänföra till de utskylder och bevillningar detta privilegiom omfattar, lärer ej kunna bestridas; och har det ej heller ända till denna stund fallit någon in att bestrida, det. Också ha genast vid egendomsbevillningens införande och alltsedan städse bevillbingsförordningarne förklarat provinsen böra njuta liodring till hälften i afseende å 1:a och 2:a artikeln Provinsens rätt har alltså ända hittills erkänts såsom ett dess privilegium; och detta, så länge sådan formalitet i allmänhet brukades, särskildt och uttryckligen af hvarje uppträdande konung stadfästats Denna konungens åtgärd innebar, såsom man vet och såsom det särskildt af åseropade; resolution kan,: rörande detta privilegium, inhemtas, ej att dentillträdande konungen medgaf privilegiet såsom någonting nytt eller af hans vägran beroende, utan endast att han erkände detsamma såsom ett bland de privilegier han i sin konungaförsäkran lofvat skydda, och fördenskull, såsom det i resolutionen heter: Ytterligare stadfästade allmogen vid ofvan bemäldte deras privilegiump. De senare Konungarne hafvå, såsom bekant är, i allmänhet ej. brukat särskildt bekräfta sådana enskilda privilegier, utan, hvad nu särskildt detta vidkommer, åtnöjt sig med att i afgifna resolutioner slåta saken vid förra förhållandet beror; hvarjemte den Herjeådalen genom ifrågavarande privilegiom särskildt förunnade lindring i bevillhingar m. m. år 1800, då egendomsbevillning först infördes, i bevillningsförordningens 11 uttryckligen, just på grund af den åberopade resolutionen af år 1772, upptagits bland öfriga sådana redan undantågsvis gällande lindrinar i de icke ordinarie utskylderna, och alltså äfven i den då tillkomna egendomsbevillningen; och har den alltsedan gqvarstått i förordningarne, ehuru ej humera med uttryckligt upprepande af detta skäl. Jng tror mig härmed hafva visat, att Herjeådalen eger rätt till denna lindring såsom ett privilegium. En annan fråga är, huruvida sådana förändrade förhållanden numera inträdt, som kunde vara antagliga skäl att upphäfva förmånen, såvida detta för öfrigt unde ske. I afseende derå lärer ingen förneka, att ännu i denna stund i allmänhet existera de af Gustaf III Omnämnda särskildta med denna landsort varande omständigheter såväl hvad dess belägenhet vidkommer som Ock dess svaga sädesväxt och ringa. tillfällen. till förtjenst för allmogen,. Under ett strängt klimat och i n ort, vänlottad på kommunikationsanstälter, lefver i denna undangömda trakt af fäderneslandet en ytterst torftig befolkning. Mången har 6 mil och derutöfyer till landsväg, mången kan för klimatets skull ej tänka på åkerbruk, utan måste nära sig uteslutande af boskapsskötsel, hvilken, genom svårigheten att komma till afsättningsort, blir föga lönande; och de, som idka åkerbruk, anse som en lycka om icke än enda frostnatt tillintetgör deras förhoppningar och frukten af deras mödor. Å andra sidan kan klimatet genom en förståndig skogsafverkning och uppodlingar betydligen förbättras; vissa trakter ega någorlunda god jordmån och kunna vid förbättradt klimat egna sig för jordbruk; och genom ökade kommunikationstillfällen torde orten kunna uppnå, om ej välåga, åtminstone skälig bergning. Det torde sålees hvarken vara billigt mot den torftige inbyggaren att betaga honom en lindring, den han mot ersättning fått sig tillförsäkrad och som för honom: är af högsta behof påkallad, ej heller klokt att genom en tillökning i bördan stäfja en idoghet, som för framtiden bör kunna medföra goda frukter. Jag hoppas att, sedän uppmärksamheten blifvit riktad på dessa förhållanden, rikets ständer skola noga Kebjerta min aflägsna och fattiga hemorts billiga anspråk på rättvisa i detta fall.. Den förändring, på Hvars motivering man ej ens värdigats spilla några ord, rörer dock en fosterländsk idog befolkning i en Hel provins och dess lagvunna, af framfarna dagars Konungar och ständer bekräftade rätt. Genom antagande af den princip, :hvarpå förändringen hvilar, skulle en fullkomlig rubbning i ortens beskattning Kunna åvägabringas. Jag ur öfvertygad att man ej skall förbise detta, så mycket hellre, som jag med erkänsla erinrar mig det välvilliga deltagande vår rättvisa sak inom bondeståndet tillvunnit sig.