Aftonbladet – 12 maj 1860, sida 3

föraktlig balfhvisling. Min Gud hvad du är ohjelpligo — efter höbergningen! Emellertid hade herr de Beauprå segerrikt brutit sig fram med sitt sällskap till ett par soda platser i andra salongens fond. Markisinnan de Gardagne hade sin sköna svärdotter bredvid sig, och herr de Luscourt ställde sig bakom sin hustrus stol, orörlig som om han med osynliga kedjor varit bunden vid sin afundsvärda plats, hvilket i allmänhet uttyddes som jalouxie; men i sjelfya verket var eb följd af den unge mannens blyghet. Plågad af denna oro, som jäktar koleriska naturer, företog herr de Beaupre en vandring genom lokalen, för att söka rätt på bekanta ansigten, genombrytande de kompaktaste grupper, utan att bry sig om de superfina västar han skrynklade ner, eller de lackerade skor han satte i press under sin oemoståndliga framfart. En af de första han påträffade var Choisy, som han också genast anammade, i det han tog fast i en frackknapp. ; Min charmante vän, jag måste tacka er tusenfaldt, röt han med en kontrabasstämma som skulle khäfva satt en tjenstgörande kammarjunkares nerver i en betänklig skakning; tackad vare er godhet, har jag haft en förträfflig ridt. Utan smicker skalljag ha iran säga att Rebecka är ett djur af första. sorten, ett af de bästa ston jag på länge ridit; men jag tviflar på att hon är lika belåten med mig som jag med henne -— kanske jag tröttridit henne en liten, liten smula. Ah, hon får hvila upp sig, sade vicomten med ett sötsurt leende. Då jag ledde in missen i stallet, fortfor den gamle herren, såg jag en häst som jag aldrig sett förut; på min ära ett ståtligt djur! Ljusbrun med stubbsvans, norrmanniskt hufvud — det tycker jag 0 De der engelska räklarne, med horisontala, långa halsar, se ut