Aftonbladet – 11 maj 1860, sida 3

Icke heller vi få vänta ett bättre öde. Ut tröttade af vår ridt, utmattade af febern oci I den förflutna nattens lidanden, befunno vi os i ett tillstånd, som gjorde en längre fortsat kamp mot de rasande elementerna omöjlig fö oss. För hvarje steg vi vinna, förlora vi två Vattnet stiger, det når oss redan till armarne Det är förgäfves att längre spjerna emot. Vår öde är afgjordt. Rowley, allt är förbi — låt oss dö son män. Gud vare vår själ nådig Rowley befann sig några steg högre upj än jag. Han svarade icke, utan blickade pi mig med ett lugnt, kallt, sorgligt småleende derpå uppbörde han med sina ansträngningai att kämpa mot strömmen och uppnå berg sluttningen, korsade armarne öfver bröstet och blickade omkring, liksom ville han ännu säg: ett sista lefväl åt verlden. Strömmen ryckte bonom snart ned till mig, då i detsamma et vildt hurra trängde fram öfver bans läppar och han ånyo började kämpa mot böljan oci ned all sin återstående kraft söka att få fot fäste i den ojemna, slippriga flodbottnen. Tenga! Tenga! Grip fastb ropade fler: röster, hvilka tycktes komma liksom ur lu! ten, och i samma ögonblick hven någon: ting omkring mina öron och gaf mig ett dug tigt slag i ansigtet. Med en drunknandes för tiilan grep jag -inslinktmässigt efter den til oss kastade lasson; Rowley, som var mig belt nära, lyckades äfven få fatt på den vilan började kraftigt att hala in den, oci med dess tillbjelp nådde vi ändtligen fas (ö tten och började klättra uppför den brants priga klippväggen, som erbjöd blott ring forfäste. Gifve Gud att lasson må vara stark den måste bära en tung börda; Rowles sina två centner, och äfven jag ärick: r.. På ställen af vår hals ; äro klipporna så tvärbranta och