Aftonbladet – 10 maj 1860, sida 2

jungfrun beskydda oss! Inom mindre än tio kunna vi icke hinna fram till byn. Hvad skall allt detta betyda? frågade jag Rowley. Hvad vet jag? — Troligen ett af-deras indianska gyckelspel, tänker jag, för att göra sig vigtiaa. Que es esto? Hvad är å färde? frågade jag vårdslöst. Hvad är å färde? upprepade en gammal zapotek med långt, lockigt, grått hår under sin sombrero (halmhatt) och ett skrynkligt, men finbildadt ansigte. Jo, inom sju timmar bryter orkanen lös. Låt oss skynda i den heliga jungfruns namn ! utropade ett dussin zapoteker, i det de höllo två gröna qvistar framför våra ögon. Hvad betyda dessa avistar? De äro brutna från Stormträdet, som tillkännagifver när ett oväder nalkas,, ljöd svaret. Män och qvinnor sprungo om hvarandra, med bäfvan och förvirring målade i sina anleten, under ropet: Vamos, paso redoblado! Låtom oss bryta upp med fördubblad skyndsamhet! och kastade sig upp på sina halfsad!åde mulåsnor. Innan Rowley och jag hunnit besinna oss, ryckte man oss från vårt kaffe och vår iguanstek och lyftade oss i sadeln. En sådan feberaktig oro och förtvifiad brådska har jag aldrig förr sett, Platsen, der vi varit lägrade, företedde ett oredigt virrvarr af män och qvinnor, hästar och mulåsnor, af sorl, skrik, uppmaningar, knuffningar och gnäggningar; men med all denna oreda gick icke någon tid förlorad, så att vi inom mindre än tre minuter efter första tecknet till uppbrott redan galopperade framåt öfver stockar och stenar, i en lång, oregelbunden, vildt framåtjagande rad. Lt FR Den spänning och oro, hvari vi befunno oss, och den hejdlösa ridten tycktes döfva