Aftonbladet – 10 maj 1860, sida 2

Den 6:te hade 50 insurgenter vid Baida, 2 mil vester om Palermo, hissat trenne trefärgade flaggor. De angrepos af en bataljon jägare. Elden varade omkring 4 timmar, utan att någon enda sårades, emedan de kungliga trupperna, oaktadt sin öfverlägsenhet i antal, icke ryckte fram i skottbåli för kanonerna. Insurgenterna retirerade i god ordning, och soldaterna släckte sin hämndlust på det olyckliga klostret och bospitalet i Baida. Två af munkarne dödades; de sjuka i hospitalet kastades på golfyet med sängarne ötver dem. Dev 8 anfölls Favorita, två mil norr om staden. Här stupade ett icke ringa antal soldater. Trupperna flydde i oordning och förföljdes ända till Leoni, der de erhöllo förstärkning, hvarefter de kastade tillbaka angriparne. Den 9 anföllos soldaterna vid Colonnella och Villa Giulia af insurgenthopar från Misilmeri och Bagheria (bergan i söder och syd ost). Krigslyckan var på insurgenernas sida; men en ångfregatt, som skickades till truppernas understöd, sopade stranden med drufhagel och bragte insurgenterna i oordning; men de drogo sig tillbaka utan synnerlig förlust. Den 10 skickades två starka kolonner upp emot de kullar, från hvilka trupperna ade blifvit tillbakadrifna. De mötte icke något motstånd, men under den falska förevänd ningen, att muskötskott los ats från villorna. brändes och plundrades en mängd af dessa o. hjemnades med Jorden. I hufvudstaden arresterades en mängd personer bland högadeln. Den 11 anställdes ett nytt angrepp emot Baida. Tre italienska trefärgade fanor svajade ånyo från höjderna. Elden varadei 24. timma, men insurgenterna öfvermannades och nödgades retirera. I hufvsudstaden rådde mycken bestörtning. Arresteringar och nusvisitationer i mängd. En ganska sorglig händelse inträffade denna dag. Pater Ottavio Lanza (broder till prins Batera, som afled i Paris), en man af sällsynta talanger och en ädel karakter, hade jemte grefve Tusca tagit sin tillflykt ombord på ett amerikanskt skepp. Polisen vände sig till amerikanske konsuln med begäran. om tillstånd att undersöka skeppet. Detta beviljades, skeppet visiterades. och de olyckliga flyktingarne föllo sålunda i sina förföljares händer. En annan ädling, riddaren Luigi Villarosa, bekant med hr Goodwin, britisk konsul (en; Palermo mycket aktad och älskad man), sökte skydd på ett af de engelska skeppen, som lågo för ankar i staden. Kaptenen visade honom tillbaka under åberopande af sina instruktioner, som ej tilläto honom att lemna skydd åt andra än britiska undersåtare. Den arme Villarosa var lyckligare i sitt vädjande till en rysk (finsk?) kaptens mensklighet. Denne tog honom ombord, och då polisen kom för att utfordra sin fånge, pekade kaptenen blott på flaggan och svarade, att fången redan befunne sig i Ryssland. Den 12 skedde ett anfall på Monreale, ett litet stycke från staden, vid ett ställe, kalladt Il Pioppo. Vi hörde en väl underhållen gevärsoch artillerield, och började tro att de tusentals insurgenter, hvilkas ankomst så länge förkunnats, sent omsider anländt. Stor jäsning herrskade uti Palermo, då plötsligen klockan half 3 skjutandet upphörde. Alarmklockan hördes, men inga flyktande soldater syntes. Insurgenterna voro slagna. Tjugofem af dem togos tillfånga; några få sårälles, men ingen dödades. Trettio soldater sägas hafva fallit. Ryktet utspridde äfven, att några af invånarne i Monreale hade stridt på soldaternas sida — Miceli och några andra af 1848 års patrioter. Folket i Palermo började tro, att revolutionen hade misslyckats och attstriden var uppgifven. Polisen har borttagit alla kläpparne ur kyrkklockorna, emedan de äro radda för stormringningen. Den 13 hade staden ännu mod. nog att göra en allmän, ehuru fredlig demonstration. General Salzano förklarade i sin dagorder, att befolkningen uti Palermo vore fiendtlig mot sesningen. Som svar på denna förklaring var klockan 5 eftermiddagen stadens hela manliga befolkning ute på gatorna, och alla qvinnorna i fönstren, viftande med näsdukarne. De ropade alla: Viva VItalia! Viva Vittorio Emmanuele! Viva la libertål Några rop: Ned med polisen! blandade sig med de öfriga. Det var en fullkomlig öfverraskning både för deltagarne i uppträdet och åskådarne deraf. Demonstrationen var åvägabragt, ingen vet när, huru eller af hvilken, Polisen blef fullkomligt öfverrumplad ; den väntade ett anfall och visste ej hvad den skulle taga sig till. Klockan 6 var allt förbi, och folket hade i fred och ro dragit sig tillbaka till sina hem. Palermo är alltsedan första utbrottet försatt i belägringstillstånd. Ingen får gå ut efter skymningen annat än i allra största nödfall, då han måste bära en lykta. Man stöter öfverallt på soldater och kanoner. Ingen får komma in i staden eller lemna den utan en särskild order af kommendanten. Den 14: Arresteringarne fortfara. Soldaterna och polismännen sätta ingen gräns för sitt öfvermod. De söka på allt sätt att framkalla en kollision med folket. Den 15: De tretton personer, som togos meg. vapen i hand i La Gancia, skötos i dag på Thorgonen utanför S. Giorgioporten. Gatorna äro tomma; man se: der ingen menniska; intet enda fönster. är öppet. Den 16: Arresteringarne fortfara; 30 vagnar, fulla af fångar, fara i detta ögonblick till stadshäktet. Så långt dagboken, Ett fruntimmer af hö810806. Sju andra qvinnor dödades! sina!hus. gre sambhällsställning, som med sin son lyckades utkomma ur Palermo, intygar riktighe