Aftonbladet – 9 maj 1860, sida 3

tart, SOm SUOKCE UULIAIUSEKE IISTMÖne BLANDADE ÄMNEN. Nigra ord om kröningar. (I det sednaste häftet af den litterära tidskriften Läsning vid husliga härden förekommer under ofvanstående rubrik en artikel, hvilken vi, med utgifvarens af nämnde tidskrift goda minne och begifvande, här reproducera.) Om man än betviflar att Bacchus — enligt hvad Plinius berättar — var den första gudomlighet, som lät kröna sig, hvarvid kronan i all anspråkslöshet utgjordes af vindrufvans rarkor, så vet man dock med full säkerhet att i vårt land högstsalig hans majestät Erik X Knutsson var den förste, som här införde konungakröningen med en guldkrona till betäckning öfver hjessan. Genom denna ceremoni blef Eriks person helig — såsom det står att läsa i en af våra läroböcker — ty han gaf sitt heliga löfte att beskydda de andliges rättigheter och befrämja kyrkans fördelar. ?) Men hvad båtade honom sedermera denna för det gamla Sverge dittills främmande tillställning? Han sotdog, efter sex års regering, utan att någonsin vid hans namn fästades det minne, som ännu i våra dagar gör hans okrönte företrädare Erik IX berättigad att kallas den helige .. Vid denne lilla uppsats om ett storartadt ämne fordrade pligten att vi med historiens fackla belyste gången af de svenska kröningsmantlarnes fotsteg bland folket långs eriksgator och dylikt ända till den dag, som i dag är, men dertill sakna vi tyvärr krafter, hur god viljan än må vara. Vi måste derföre inskränka oss att egentligen stanna vid den knutssonska kröningen (1210). Gamle Lagerbring 4, yttrar om densamma: I anseende till de andeliga var denna högtidelighet ganska betydande. Konungsvigseln förrättades af biskoparna: de blefvo på den grunden ansedde såsom de hvilka införde konungen i sin rätta verkeliga höghet, emedan af deras heliga händer sattes kronan på kovungens heliga hufvud. Man trodde eller, rättare sagdt, inbillade menigheten attkonungens person kom härigenom uti mera helgd, ty man finner vara beslutadt sedermera uti Telge år 1288 att den, som understod sig att på något sätt förolämpa en af kyrkan krönt konung, han skulle icke allenäst vara utesluten från församlingens gemenskap, utan ock för öfrigt vara ovärdig att någonsin komma i åtanke vid konungaval — hvi!ket beslut nogsamt fulltygar att konungsliga högheten, efter tidens tänkesätt, intet fick sin rätta stadga af valet; utan af kröningen. hvilket är så mycket orimligare som en konung, hvilken tillträdt regeringen efter lag, är och bör vara uti fullkomlig och okränkt helgd, änskönt dess regemente aldrig blef med denna utvärtes ståt utpråladt. Man kan derförenogsamt finna hvarföre de andelige voro snart öfvertalade att låta denna högtidelighet vinna sin fullbordan, ehuruväl ingenting i sig sjelf var onödigare, hvarföre ock på många ställen, der denna sedvänja varit antagen, den sedermera är alldeles aflagd. Man vill endast för denna gången beropa sig på Spanien, Portugal och Preussen, och har man intet kunnat märka att konungen af Preussen förlorat derföre någonting, hvarken af sin makt eller höghet. Den torde derföre intebedraga sig rätt mycket, som tror att kröningen blifvit i Sverge införd genom orena och egennyttiga afsigter, men sedermera som en i sig sjelf oskyldiz, fast onödig högtidelighet bibehållen. Det kan ock vara troligt att konung Eriks giftermål med danska prinsessan Richissa gifvit någon anledning hvarföre en sådan prakt nu egenteligen blifvit införd. Hon var konung Waldemar I:s dotter och således född af en krönt konung och syster till krönta konungar. Det kan då vara att såväl hon som konungen sjelf velat äfven i den delen skilja svenska drottningen ifrån de fordna konungagemåler, hvilka intet varit med denna högtidelighet utmärkta. Åtmistone händer det understundom: att småsaker gifva anledning till långt större f. rändringar ... Nej, vändom oss från detta, på sina ställen nog djerfva anförande af den gamle, eljest aktade historiegrafen och låtom oss kasta blicken på de tvenne här troget återgifna träsnitten. Teckningen till det första förskrifver sig från en gammal lagbok, 1320—1330, och till det andra från Magnus Håkanssons sigill 1278. Man ser den af bispen primsigfiade monarken eller, såsom österländningen uttrycker sig, ) Schelin, Läroboki Sv. Hist. 2:dra uppl. Stockh. 1856, sid 31. ) Svea Rikes Hist. del, 2, sid. 309,