Aftonbladet – 9 maj 1860, sida 2

Den andras hvita drägt hade ett af spökena eller djeflarne, eller hvad de voro, gripit med sina klor, och Rowley störtade med ett rop af förskräckelse fram och måttade ett förfärligt hugg med sin knif motodjuret. I samma ögonblick hade jag, utan att veta huru, råkat i handgemäng med ett af dessa missfoster. Men kampen var olika. Vi stucko och höggo förgäfves med våra vapen; våra motståndare voro betäckta och skyddade af en hård, borsttik hud, hvilken våra skarpa, spetsiga knifvar endast med möda kunde genomtränga. Dertill kommer, att vi omslötos liksom i ett skrufstäd af långa muskulösa armar, som slutades med händer och naglar, kraftiga och skarpa som örnklor. Jag kände huru dessa förfärliga slor tryckte sig in i mina skuldror, då odjuret fattade tag i mig och tryckte mig till sig med en omfamning lik björnens, medan dess till hälften menskliga, till hälften djuriska ansigte grinade mot mig och rytande visade mig sina långa, hvassa, hvita tänder, hvilka det skar och sammanslog tätt intill mitt ansigte. ,Gud i himlen! Det här är förskräckligt! Rowley, hjelp migl! Å Men Rowley var, i trots af sin herkuliska styrka, bjelplös som ett barn i sina förfärliga motståndares famntag. Han befann sig blott några få steg från mig i kamp med två fienler och försökte med öfvermenskliga krafter att göra sig lös från dem, för att kunna upptaga sin knif, som han fällt på marken. Men hvar voro våra mulåsnedrifvare hela tiden? Hade äfven de blifvit anfallna? Hvarföre kommo de icke till vårt bistånd? — Hela tilen? Man kunde icke kalla det någon tid, ty det varade endast några sekunder på en terräng af blott några fots vidd, vid det svaga skimret från stjernorna och de glindrande kolen af vår temligen aflägsna eld. (Forts. följer.