Aftonbladet – 8 maj 1860, sida 2

e kl. 2 på morgonen. Sistlidne lördagsafton hade den norska itationens ledamöter gjort. ett besök uti ratörsklubben vid Berzelii lund, der ett e antal litteratörer, Konstnärer och riksmän voro samlade. Stämningen var myclifvad, och efter supån föreslog br Blanche skål för norska deputationen; ledamöter, magister Sohlman för professor Welhaven m representant af den norska nationalraturen. Dessa skålar besvarades af prorerna Schweigaard och Welbaven. Vi dela följande för tillfället skrifna och reade verser: Skål för Norge. Med stora fraser ej vi hasta Att tolka er vår vänskaps höjd, Men såsom vänner stå vi fasta I storm och lugn, i sorg och fröjd. Och nordiska samhälligheten Skall framåt till sin mognad gå, Fast nyss den stod — der väl I veten, — För att — vill Gud — der mer ej stå! På denna stund vi dock ej spille Ett ord på det som flyktadt är, Vårt samqväm är ett heppets gille Och glömdt allt missmod vare här. Ty icke är väl vår förening Så lösligt fäst i nordens grund, Att dagens skiftesrika mening Kan rubba den på en sekund? Se vi omkring oss uti våren, Som nu sin födslovånda har, Så se vi; hur i rika spåren Så mången flygtig vindflägt far! Den flyger kring med stormens vingar Och förer snö och hagel med, Men lika hastigt den förklingar Och solen ler mot jorden ned. Så är det ock med feberglöden, Som ofta folkens panna rör, Och mänger eld i blodens flöden, Så att den vildsinnt uppror gör. Snårt inom öfverstigna stränder Med återvunnen sans och frid, Den yra floden återvänder Från öfversvämningarnes strid. Det är det hopp, som varmt vi hysa, Och snart skall mellan molnens rand Den friska sommarsolen lysa Med nyfödd glans på nordens land. Och vänligt skola vi betrakta Utöfver fjellens rygg hvarann, Och svensk och norrman skola akta Hvad godt hvar hos den andre fann. Och aldrig skall den dagen randas — Vi hoppas det af all vår själ, Då nordens folk ej skola andas Med bröst mot bröst för samfäldt väl, Och då de ej gemensamt bära För frihet och för menskorätt, Den aktning, som är folkens ära Och som gör tidens börda lätt. Ert land är ungt ibland nationer Och mycket veten I ej af, Som gammal häfd och gamla troner Åt ålderstigna samfund gaf. Ej undra vi derför att gerna I vården eder frihets bål, Ty, fast försigtigt, vi ock ärna Oss fram en dag till samma mål. Och derför gladt vi bägarn tömma, För brödren och för brödrens land, Och bedja dem att icke glömma Hvad godt de funnit på vår strand. Ty hvad det åldriga må väga, Som, fast förmultnadt, än står qvar, Dock mycket ungt och friskt vi ega, Som borgar för vår framtids dar! Skål för Welhaven. Vi ega ibland oss en välkänd gäst Från sångens leende dalar,Som tolkat hvad hos hans folk finns bäst, Hvad högst i dess hjerta talar. Och sången är frisk, som en storm på fjell, Och varm som en rodnande sommarqväll, Och djup som den blånande fjorden. Och liksom en yngling med längtande arm Ses sluta sin tärna till klappande barm, Så sluter den till sig norden. Den sjunger dess dånande forsars makt, Dess vakande sommarnätter, Dess nyfödda vår, som sprider sin prakt Kring feilar och leende slätter. Den sjunger om sätern på bergets topp, Der vallhornet gladt manar eko opp, Der guten med jäntan svänger! Den sjunger om necken i forsens bryn, Som stämmer sin harpa och sänder mot skyn En sång som till själen tränger. Den sjunger om männen, som gå till thing Från fädernas odalhydda, Om huldrens, som svingar i luftig ring, Att lundernas skatter skydda. Och ofta med ljuft och med manligt behag Hitöfver till oss klungo sångarens slag, Som nordanstorm går öfver hafven, Och derför så gladt, som vi helsat hans sång, Vi helse i egen person nu en gång Nordmannaskalden Welhaven! 0 De norska storthingsdeputerade lära i gon omkring kl. 9 f. m. vid Skeppsholgå ombord på ångfartyget Lindesnaes, att anträda återresan till Kristiania; Afsstiden är utsatt till kl. precis 10. TENNESSEE Om ROR OR RR nail tan oiorde sådana framsteo hos Pertha