Aftonbladet – 7 maj 1860, sida 3

är denne prins, dock utan de lysande egenskaperna. Nu, då hafvet snart åtskiljer oss, kan jag väl tala om mig sjelf såsom en man, hvilken icke mera finnes till. (Forts. följer.) Epilog :tlll Kung Carls jagt vid galaspektaklet den 4 Maj 1860.) (Då i slutscenen Kung Carls -slup försvunnit för den samlade menighetens blickar och afskedsjublet tystnat, samlar en silfverhårig veteran de spridda grupperna kring sig. Folket lyssnar med vördnad till den gamles ord.) Veteranen: Gud skydde unga kungen på hans färd, Ej blott, som nu utöfver hafvets vågor, Nej, ps hans vägar mot en okänd verld Af strid och tvekan mellam lifvets frågor. Ett känna vi — att han är fosterländsk; Och att hans hjerta klappar för det rätta, Att han sin lit till folket vet att sätta, Och först och bäst af allt — att han är svensk, (Det börjar skymma, stjernorna tändas.) Gud skydde kungen! — Ja, till manligt dåd, Till ädel idrott är han född och bören. Låt honom lyssna till sitt hjertas råd, — Det varma bjertat kyles ej af åren — Låt honom lyssna till sin ädla vilja, v Och fridens frön skall han från splitets a. Sött somnar kungen in vid folkets bröst, På bättre hyende låg ej hans kronaAck, hvad är kröningssångens matta röst Mot jubelropen, som kring landet tona? ) Till galaspektaklet hade — på anmodan af kongl: teaterdirektionen och, på dess särskilda önskam med iakttagande af högsta enkelhet i form och anordning, ofvanstående epilog af hr Jolin blifvit författad. Redan inöfvad af hr Almlöf och repeterad af samtliga i epilogen deltagande, blef. den i efte timman på hög befallning kontramanderad; såsom det nEpgven för att ge galaspektaklet högsta möjliga belhet: