Aftonbladet – 7 maj 1860, sida 3

som icke varit romantisk, kanhända icke ens passionerad, men som deremot har varit oföränderlig och blifvit sjelfva kärnan af mitt väsende. . Denna kärlek har under inflytandet af händelser och förhållanden, hvilka det icke alltid stått i min makt att förekomma, kunnat undergå vissa ombildningar, men intet har kunnat tränga den ur mitt hjerta, som alltid till och med i sina förvillelser tillhört er. Detta är icke allt; och den bekännelse; som jag nu för första gången gör, skall gå ännu längre. Påminner ni er en fest uti byn, vid hvilken jag gaf er ett blått band, som jag ännu tycker mig se? En timma derefter knöt vi det om en ask, hvars lock gick upp, och sade: Det är ett band. Det var en obetydlig omständighet, är det icke så? Och likväl tycktes, det mig, att i dessa fyra ord låg.en antydning, och denna, på hvilken. ni kanhända aldrig badev tänkt, förmådde mig att tro, det ni i någon mån besvarade den känsla, jag bade egnat er. Le icke: det var den enda timma af ren njutning, som jag någonsin upplefvat. Ni. vill kanhända veta huru det kom sig att jag, som älskade er och byste den illusionen, att ni icke bade motvilja mot mig, ej försökte närma mig er. , Ack! Det är hela mitt inre lifs historia, som jag nu måste omtala, för att blifva förstådd. Fu utomordentligt misstroende till mig sjelf, som ingenting kunnat öfvervinna, bor i mittinre, beherrskar mig och gör alla slumpens lyckliga inflytelser maktlösa. Man har väl berättat för er sagan-om prinsen, som tusen goda fåer hade begåfvat med de bästa och mest afundsvärda egenskaper; en enda få, hvilken man glömt att inbjuda; kom och gjorde med ett slag af sitt trollspö alla dessa tusen skänker onyttiga, derigenom att hon betog honom förmågan att någonsin kunna begagna sig af dem. Jag