Aftonbladet – 7 maj 1860, sida 2

synta egenskaper; men hvilka förebråelser borde icke den stackars qvinnan göra sig sjelf, då hon kastade en blick tillbaka! Det kom en dag, då detta hemliga krig, hvilket Francis i början endast hade; mött med likgiltighet, antog sådana proportioner och visade en så giftig ihärdighet, att han måste besluta sig tillatt uppoffra den vänskap, som för honom sjelf varit så välgörande, till och med blott derigenom att Bertha hade anat hans tröttKet och leda vid) en belägenhet, hvars lycka endast var skenbar. Hans egen värdigbet och den aktning, som han var skyldig fru Claverond, ålade honom det i lika grad. Han begaf sig till henne och sade henne det med en öppenhet, hvari hon såg hela djupet af den tillgifvenhet, som ban hyste för henne. Det träffade henne som det hårdaste slag hon ännu måst uthärda. : . Ni har rätt, sade hon, här kan man icke tveka. — Gif mig er hand — och farväl l Hon var den första att uttala detta förskräckliga ord, hvari ligger något af dödens kyla. I dAuberives närvaro var hon alldeles blek. men fast och höll sig uppe. Han qvarhöll en stund Berthas hand i sin och kysste den långsamt. . Farväll upprepade hon med bedröfvadt hjerta, men beslutsamt: Ni har er hustru och Genom denna beslöjade bekännelse, som han väl förstod, ville hon 1 sista stunden förbinda honom med sin egen olycka och mildra deras ömsesidiga genom att göra den till ett gemensamt band. Dagen efter denna skilsmessa, som kunde blifva evig, reste Bertha till Marelle. För henne fanns nu i hela verlden ingenting mera än hennes make och barn. Hon hängaf sig vckså helt och hållet åt dem! Hon steg tidigt upp om morgnarne för att genom hushållsamhet och verksamhet bereda