Aftonbladet – 7 maj 1860, sida 2

emfatiska loford öfverhopade hon icke fru Claverond i närvaro af personer, som ickt kände henne! Men huru väl visste hon icke tillika att gifva sig utseende af ett undergifvet offer för att förtro åt personer, som icke frågade henne derom, att Francis hade tillbragt aftonen vid gatan Miromesnil, att Berba ensam förstod konsten att göra bonon glad och lycklig, och att hon ville gifva sitt bjertblod för att få en sådan karakter och ett sådant hufvud som han tyckte om. .Om jag icke innehar alla de egenskaper. som göra Bertha så förtjusande, så försöker jag åtminstone att vara medgörligs, sade hon. Hvad kunde man svara på dessa ord, så fulla af godhet, hvilka upprepades på alla ställen med hög röst och i alla tonarter, beledsagade af milda blickar. och sorgsna småleenden, hvilka utgjorde särdeles vältaliga kommentarier! Någon tid hade dAuberive fördragit dem, icke med hopp att Julie skulle bättra sig, men att bon möjligen skulle tröttna. Alla tinsmarna af ett sekel och en hel generations tålamod skulle dock ha kunnat taga slut innan an fått se detta underverk. Des olycka. som nyss drabbat herr de Claverond, gaf ny näring åt detta illa dolda hat. : Fru dAuberive underlät icke att braskande med stora ord beklaga den och att försäkra Bertha om sitt djupa deltagande, men -huru mycket gift och galla blandade hon icke i alla sina berättelser om denna olycka! — Hon hade-längesedan förutsett berr de Ulaveronds ruin, hon bade till och med gifvit råd, hvilka dock icke blifvit följda; ett haf af guld skulle ej ha räckt till at indechålla den Jyx, hvarmed Bertha omgat sig. Endast en vän kunde beräkna kostnaderna för ett hushåll, der oordningen herrskade, och en toilett, som rättade sig efter hvarje infall. Hon ville visst icke kasta någon skugga på fru Claveronds säll