Aftonbladet – 7 maj 1860, sida 1

Det officiella bladet innehöll i lördags och vi meddela här nedan den långa listan på ordnar, titlar och värdigheter, som blifvit utdelade med anledning af kröningen. Man finner, att densamma står i ett lämpligt förhållande till hela den storartade gammaldagsståt, som för öfrigt blifvit utvecklad i ceremonier och festligheter under dessa dagar. Det synes som skulle det. nya tidskiftet för vårt land, som redan ingått, komma att bland annat utmärka sig genom en stor förkärlek för royautens imposanta emblemer, för alla de former och institutioner, uti hvilka man i äldre tider såg ett medel att ge helgd och glans åt konungamakte 1. 1. n hvilkas kraft och betydelse blifvit bet,l!ict reducerad af den nya tiden, som anvisar den konstitutionella konungamakten helt andra medel till sitt befästande och att förvärfva en verklig ära och glans. Det af oss här ofvan meddelade, af H. M. konungen vid hyllningsakten hållna trontalet innehåller ett mycket konservativt regeringsprogram. Dea klagan öfver tidens oro och dess obetänksamma lust för framåtskridandet, som der finnes, påminner ej: litet om det myckna af det slaget; som man vid de sednare riksdagarnes början och slut fått höra från våra prelaters läppar, oeh satsen, att ingen jemnlikhet är möjlig, annat än jemnlikheten inför lagen, är ännu i friskt minne från den strid, som för icke längesedan fördes derom, huruvida menniskovärdet i någon mån skulle få görå sig gällande i fråga om politiskt berättigande, eller om detta uteslutande skulle bestämmas af den materiella be-. sittningen, den verkliga eller skenbara penningförmögenheten. Det ärvisserligen hugneligt att från samhällets öfversta höjd böra det medgifvandet, att ett absolut stillastående är en omöjlighet; men det vore önskligt, om äfven den öfvertygelsen kunde göra sig gällande, att ett tillbakagående till det, som icke mera har någon rot i folksoch tidsmedvetandet, icke heller är möjligt i längden, och att en regent, som vill vara verkligt nationelly icke bör vända sitt sinne till utlefvade former och grannlåter, som i sjelfva verket äro af mera främmande och kosmopolitisk än svensk natur, utan med kärlek och intresse vända sig till det som lefver hos nationen, det som är mäktigt af utveckling, det som har en framtid för sig. Vore den nuvarande ministeren så politiskt frisinnad som man haft all möda ospard att skildra densamma, så skulle man kunna antaga, att den har afrådt H. M:t från de upphöjelser i grefligt, friherrligt och adligt stånd, som nu egt rum och som utgöra ett vittnesbörd derom, att regeringen icke anser den politiska adelsinstitutionen ha lefvat ut sin tid, utan skola förstärkas och regenereras. Man finner tvärtom tvenne af ministerens egna medlemmar mottaga en dylik upphöjelse. Vi förneka icke börden dess naturliga företräden; man skall alltid med ett visst deltagande betrakta en ättling af Luther, Linn, Schiller, Oxenstjerna; men det erhåller ett helt annat utseende när det egnas frivilligt, än när det skall gifvas med tvång medelst i lag bestämda företrädesrättigheter. Denna politiska rangskillnad finnes allsicke uti det ena af de länder, hvilkas kronor H. M:t konungen bär, och en verkligt folklig ministår skulle utan tvifvel haft sig mycket angeläget att upplysa-H. M:t derom, att adelsinstitutionen såsom politisk institution är alldeles ohjelpligt fallen uti den allmänna meningen här i landet, samt att erinra, att de svenska konungar. som uppträdt emot aristokratien, som tagit några steg, som gått ut på att upphätva eller förminska åtskillnaden medborgrarne emellan till följd af börden, förvärfvat sig folkets kärlek i högre grad än andra och blifvit verkligt nationella: Troligen skulle också regeringens ledamöter blifva svaret skyldiga, om de närmare och inför en efterverld skulle utförligare redogöra för den trohet, tapperhet och dygd, lärdom och nitiska tjenster, hvarigenom till exempel de ny till adelsmän utnämnde gjort sig af