Aftonbladet – 4 maj 1860, sida 2

Herr Lindeströms reservation I fråga om bevillningen å de mindre inkomstbaloppon. Då den i förevarande reservation vidrörda ffåga så nära rörer de talrika mindre bemedlåde klasserna i landet, såväl bland löntagare söm bland näringsidkare och inom arbetsassen, ha vi ansett oss böra gifva offent;het åt hr Lindeströms framställning, hvilken bar följande lydelse: Jag finner mig ovillkorligen förpligtigad alt reservera mig mot 1:sta punkten af 8:de S i bevillningsförordningen, hvari utskottet föreslår följande stadgande: Bevillning för inkomst af kapital eller arbete eyer icke rum, när alla de utaf kapital eller arbete uppkomna inkomster icke öfverstiga fyruhundra riksdaler. Så vackra än, vid förstå påseendet, dessa råder må förekomma, ligger dock under dem råycken orättvisa fördold, på samma gång de iånehålla ett oförsvarligt misshushållande med statens rättighet att erhålla skatt. Bevillningskomiten; som i de flesta fall på ett berömvärdt sätt löst sitt svåra uppdrag att föreslå en rättvis och praktislig utförbar fördelning af de direkta skattebördorna, hyste ingen sympåti för den progressiva beskattningen, men msåg och erkände dock att en sträng tillämpning af den jemna skulle leda till de mindre bemedlades obilliga betungande: Den föreslår derföre också i andra punkten af 8:de i sitt förslag till bevillningsstadga — en punkt, m skall motsvaras af den här påpekade iutskottets.— att närden skattskyldiges sammanlaggda inkomster ej öfverstiga 1000 rår, äro 400 rd:r fria från bevillning. Det är således komiten, söm framkastat den vackra iden om skattfrihet för ett visst belopp och den yttrar jemväl i motiverna, att hvad en familj nödvändigt behöfver för lifvets uppehållande, hvilket omiterade beräknat tilllden nysstämnda sumjan, bvarken bör eller kan beskattas, tillägsande derjemte att om rättvisan absolut skulle tillämpasy-borde denna summa vid hvad inkomst som helst vara skattfri. Den förklarar emellertid att det endast varit af fruktan att lt för mycket minska statens inkomster, som len ej vågat utsträcka denna skattelindring äfver 1000 rärs inkomst. Utskottets majori twct, i denna fråga 22 mot 18, har i sin paniska förskräckelse för denna beskattningszrund varit till den grad radikal, att den föreslagit, attallinkomst öfver det skattefria beloppet, 400 rdr, bör med samma procent beskattas. Låtom oss tillse hvarthän detta bär. Enligt gällande bevillningsförordning betalar en löntagare nu för 600 rdrs inkomst 1 rdr 50 öre i bevillning efter andra artikeln, men skulle efter utskottets förslag, om 1-procentsberäkningen kan antagas, komma atfbetalå 6 rdr, d. v. s. 4 gånger mer än hittills. En löntagare på 1,200 rdr betalar nu 6 rdr 50 öre, men komme att betala 12 rdr, s ledes i det närmaste dubbelt så mycket: Ännu vid 1,500 rdrs inkomst betalar för närvarande en löntagare blott 10 rdr 50 öre, men skulle ärefter få skatta 15 rdr, d. vs. s. nära 43 rocent mera än hittills. Skulle bevillningsrocenten komma att ökas öfver-en procent, lir missförhållandet naturligtvis ännu större. Betrakta vi vidare förhållandet med näringsidkare och arbetsklassen, blir resultatet lika bedröfligt. Till en början är stor anledning frukta, att så väl kronan som kommunerna komine att förlora all inkomst af en hel massa amhällsmedlemmar. Hittills ha gesäller, sjövän m. fl. ålegat en bevillning af I rdr 50 öre, som i allmänhet utan klagan utgått, men icke är det tänkbart att någon taxeringsko mite härefter, kan vara nog hårdbjertad att uppföra: dessa klasser inom bevillningslinien, huru: jag är öfvertygad att ganska många bland dem förtjena mer än 400 rår, ty den minsta bevillning till kronan blejve 4 rår, hvilka tillsammäns med de 2 å 3 gånger så stora kommunålafgifterna äro en ren omöjlighet för dem att betala. Beträffande handtverkare, minuthandlare med många flera, som nu drabbas af minimiafgifterna, hvad är det som föranleder deras så allmänna och i de flesta fall rättmätiga klagan? Icke kan det vara denna beräkning af minimiinkomst; sådant vore snart sagdt ett hån mot-sanningen, ett uppenbart förnekande af en allmänt känd och erkänd sak. Nej, denna klagan härleder sig helt enkelt deraf, att beskattningen är för tung att bära, att beskattningsprincipen är oriktig, att intet afseende vid den mindre förmögenheten är fästadt vid hvad som nölvändigt behöfs för lifvets uppehållande. Jag kan icke dela med mig någonting af det som ovilkorligen åtgår till kläder, till husrum, till föda för mig sh de Mina; först när jag i inkomst får nåRN k-iptum: Om ni påminner er hvad jag sade