Aftonbladet – 4 maj 1860, sida 2

löshet hade bemäktigat sig honom; han anklagade itigen öch sörjde endast öfver att han gjort bekantskap med en ung flicka, som skulle tillhöra en annan, då just hon hade bragt honom till känsla af att äktenskapet kunde vara en göd och önskvärd sak. Kommen till Paris och midt ibland sina så kaliade vänner, hade han liknat en rund sten; lagd på sluttningen af en höjd, han hade halkat utför, till en del af sysslolöshet, till en del af vana, till en del-för att glömma hade ban åter blifvit densamme som förut. Den enda skilnaden var, att i de saker, som förr tycktes honom vara de angenämaste, fann han numera icke något nöje. Efter tre eller fyra veckors förlopp hade hän fått afsmak för allt detta. Han kände äckel vid dessa osmakliga aftonmåltider, hvarest man sade samma dårskaper, under det mån drack samma viner. En natt då ban öfver bulevarden återvände hem till sig från en sista sammankomst på engelska cafåt, svor ban att uppböra med detta löjliga och andefattiga lefnadssätt. Den olycksaliga aftonen, som han tillbringat på italienska operan, var ett farväl till hans oroliga ungdom, ett farväl till de nöjen, vid hvilka han nu fann blott leda. Berthas åsyn hade så mäktigt inverkat på honom, att hans följeslagerska blifvit det varse, Hvad han förbannade denna svaghet, som hade förledt honom att ett enda ögonblick fördröja afskedet från det förflutna lifvet! Om icke Francis sorg var så djup eller så smätsam som Berthas, så hade den åtminstone till följd att den stärkte honom i det beslut, han hade fattat. Han hopsamlade i största hast alla de päpper, som klart kunde visa han ställning, och afsände de a till herr Lecerf. Det bref, som han från den gamle notarien erhöll till svar på sitt, hadeföljande post