Aftonbladet – 4 maj 1860, sida 2

gifvenhet kullkastade herr Des Tournels föresatser. Då måltiden var slut och Lucile hade satt sig vid pianot för att sjunga; omfamnade han Bertha. Det är mitt samvete, som tvungit mig att tala; förlåter du mig? sade han, sJag har förlåtit herr dAuberive, sade Bertha. Har du då riktigt bestämt dig nu? återtog; hennes far. Efter det första slaget ämnade jag bedja er bevilja mig en två ellef tie dagar för att gifva mig tid att hemta mig — men det tjenar till intet. Jag skall emottaga herr Felix Claverond när ni vill. I morgon då? I morgon.n Denne jernfaste man hade idetta ögonblick en moders ömhet: han förbannade Fraucis för allt det onda, denne hade tillfogat hans dotter, och skulle med godt hjerta ha utgju-: tit ända till hans sista blodsdroppa för att återgifva Bertha hennes leende och lugn; men hans obevekliga förnuft och hans stränga grundsatser gjorde det till en lag för honom att icke gifva vika för medlidandets röst. Till karakteren var han dessutom en af dessa menniskor, som hellre sätta det glödgade jerneti såret än lemna det tid att blöda. Hans beslut var taget och brytningen oundviklig; han hade ansett det vara menskligare att med hastighet rycka Bertha ur hennes smärta genom en häftig skakning, än att låta henne försjunka i densamma för att slutligen genom en långsam öfvergång komma till samma upplösning. Han föredrog yxan, som med ens ger hugget, framför sågen, som sargar. När dAubrivie var förlorad, bade han låtit berr Felix de Claverond uppstå. ! Man vet under hvilka förhållanden herr dAuberive lemnat Bourgogne. En stor mod