Aftonbladet – 2 maj 1860, sida 2

sen ogunstigt tolkas. Ingenting, som kan -bidraga till Frankrikes ära och säkerhet, kan vara likgiltigt för konungen, hvars välönskningar för detta ädla land äro alltför bekanta. att det vore b-höfligt att här utbreda sig deröfver; vi anse vårt förbund med Frankrike bvila på alltför fasta och varaktiga grundvalar, att det ej skulle lika mycket motsvara våra intressen som våra önskningar att se Frankrike bibehålla den andel af inflytande, som det utöfvar på Europas öden. Detskulle ej sjelf vilja öka den; den höge suverän, som med en lika fast som skicklig hand återvunnit åt det den rang, som tillkom det, har alltf r mycken vishet och förutseende, för att önska en öfvervigt, som ej vore förenlig med de andra europeiska makternas rättigheter och intressen. Också har den kejserliga styrelsen, då hon framställde de omständigheter, som — vi erkänna det beredvilligt — i strid med hans från början hysta ochså länge som möjligt bibehållna afsigter, föranledt kejsaren att önska sätta i verket Savoyens förening med Frankrike, — i det hon framböll och gjorde gällande de motiver, som hon hemtade från bildandet af en betydande stat i norra Italien och de strategiska kombinationer, som en dag deraf kunde härflyta — låtit sig angeläget vara att noga utveckla, att hon ej hyste några förstoringsplaner, som hon alltifrån början förklarat vara långt ifrån hennes afsigter. Vi tro det gerna, och hvad som ännu mera betryggar oss är den i hr Thouvenels depesch innehållna förklaring, att det ej är i nationalitets-idernas namn, att det ej är såsom naturliga gränser, som Frankrike önskar Savoyens och Nizzas förening med dess område, samt att det endast är såsom garanti och under sådana omständigheter, som ej kunna antagas komma att någonstädes förnyas. Denna högtidliga förklaring har, i våra ögon, stort värde: vi vilja taga vara derpå. och den synes oss vara af beskaffenhet att skingra alltför naturliga farhågor, för att Frankrike ej på förhand skulle ha förutsatt dem. En annan försäkran, hvilken vi tillmäta ej mindre värde, är den, att kejsarens regering icke önskar erhålla de garantier, hon fordrar, på annat sätt än genom konungens af Sardinien samt befolkningarnas i de ifrågavarande provinserna fria samtycke, samt att den afträdelse, som sker till henne, skall vara fri från allt våld och tvång. Under dessa vilkor synes. det oss, att den blifvande uppgörelsen mellan Frankrike och Sardinien, strängt taget, kan betraktas såsom en transaktion mellan en makt, som handlar fritt ander utöfningen af sina suveräna rättigheter. och en annan makt. Ehuru öppet medgifvande, att vi skulle funnit det önskligt, att Frankrikes intressen icke synts fordra en redan så mäktig stats förstoring, kunna vi dock ej i detta faktum, sådant det blifvit för oss framstäldt, se hvarken någon så stor fara för Europas politiska jemnvigt, eller någon så känbar rubbning at de principer, som gjorde sig gällande vid afvägandet af den ömsesidiga styrkan de särskilda makterna emellan, att vi skulle kunna finna det böra möta alltför stora hinder vid utförandet; men på samma gång anse vi pligten mot oss sjelfva samt mot andra vänskapliga och allierade makter kräfva, att vi uttryckligen reservera oss mot den princip, hvars tillämpning uti ifrågavarande fall endast kan rättfärdigas af helt och hållet exceptionella förhållanden. Det är ej första gången som rubbningar i de organiska statuter, hvilka för nära ett halft sekel sedan blifvit antagna ochi hvilkas undertecknande de förenade konungärikena Sverge och Norge deltagit, blifvit sanktionerade af de europeiska makterna. De flesta gångerna ba de förenade konungarikena icke erhållit någon uppmaning att yttra sig i frågan, men deras regering, som inser omöjligheten att bibehålla en orubblig oföränderlighet, isynnerhet under ett tidskifte af allmänt mouvement, sådant som det, -hvari vi lefva, kan icke denna gång, då man begärt hennes utlåtande, underlåta att, ehuru beklagande alla menskliga företags vansklighet, samtycka till de anordningar, so synas mest egnade att förekomma eller åtminstone aflägsna konflikter, som skulle ådraga menskligheten alltför stora lidanden. Dä vi således förnämligast stödja oss på konungens af Sardinien och den savoyiska befolkningens fria samtycke, kunna vi ej göra några allvarsamma invändningar mot den ifrågavarande anordningen; men detär emellertid af vigt för konungens regering att i moget öfvervägande taga den direkta ekada, som deraf kunde uppstå för andra makter, samt till deras förmån höja en stämma, hvilken med så mycket större säkerhet skall bli hörd. som vi äro förvissade, att de ord, den skall frambära, skola röna en sympatisk genklang i kejsarens ädla och storsinnade tänkesätt. Ni inser lätteligen, hr baron, att vi här ämna tala om Schweiz, och vi hemta ett ytterligare skäl för vår reklamation i detta hänseende af den förklaring, som innefattas i hr Thouvenels ofvannämnda not, att kejsaren. såvidt beträfrar de under hans omr de lydande lelar, som äro underkastade en ständig neutralitet, vill draga försorg om Savoyens afträJande på ett sätt, som ej kränker någon förvärfvad rätt eller gör intrång i något rättoaätigt intresse. Denna fullkomligt på rättvisa och billighet grundade förklaring skulle kunna synas tillckligt vidsträckt för att kunna tydas i den tördelaktigaste mening för Schweiz; men emellertid synes det, i betraktande såväl af schveiviska edsförbundets uttalade farhågor som af de nya förhållanden, i hvilka det nu inträder,