Aftonbladet – 2 maj 1860, sida 2

En ädel stolthet, som hade sitt uppbof i de b:sta böjelser, understödde hans föresats att aldrig mera tro på utseendet och öfverlemna sig åt en böjelse, till. hvilken hans af hundrade stormar härjade hjerta dref bonom. Bertha var en rik arftagerska, en af de rikaste i provinsea; att han uppträdde med anspråk på bennes hand — ban, s m icke var annat än en fattig landtjunkare, hvilken lefde på-spillrorna af sitt fädernearf, skulle gifva honom det skamliga utseendet af en penningfriare, och ingen menniska skulle tro på uppriktigheten af hans känsla? Då en framgång vore omöjlig, ville ban ötminstone icke låta skam men af ett försök falla hans namn till last. Han fördubblade således sin tillbakadragenhet i umg ng.t med familjen på Marelle. Beriha var för ung och, oaktadt sin uppfostran , hvilken synnerligast efter modrens död varit jemnförelsevis fri, äfven för oerfaren att utleta verkliga skälen till. detta herr dAuberives uppföraade, Hon led deraf utan att förstå det. Litet vild, som hon i grunden var, fru tade hon äfven att genom en för långt drifven öppenhet ha ingifvit herr. dAuberive en mindre god tanke om henne, och denna föreställning jagade blodet till hennes kinder, vär hon var ensam. Naturligtvis måste denna ömsesidiga stelhet någon gång gifva vika för tillfälliga inflytelser; Den förtrolighet, som uppstår genom en sammanvaro på landet, genom små utflygter till fots och till häst, de glada middagarne vid återkomsten från jagten, allt sådant är snaror, i hvilka ungdomen låter fånga sig. : Man: glömmer den roll man instuderat; bjertat uppeidas tillska ed sinnet; man väger icke så noga sina ord; man skäms tar, man ler, och en timma kullkastar det allvarsammaste beslut. Så gjorde äfven Bertba och Francis. Men natten kom och dermed den klosterlika ensligheten inom Grandvals murar; huru han då vredgades på sig sjelf; hurasban 1 en skufiaf. smädelser och: sarkass mer qvätde den ungdomliga rörelse, upplyst af en hoppets stråle, hvaråt han hade öfvers lemnat sig! (Forts.)