Aftonbladet – 2 maj 1860, sida 2

faller snedt på hennes ansigte; eller kanhända hon har stuckit sig. Kallt och tvunget helsade han, utan att räcka henne handen; hon såg upp med en förundrad fnin, och iakttog under hela tiden, som hang besök varade, ett förbehållsamt sätt. Herr dAuberive, som den dagen var mycket ord: fattig, vågade icke göra sin visit lång. När ban steg upp för att taga afsked, gjorde hon en böjning på bufvudet, utan att se på honom. Lucile deremot följde honom ända till trädgårdsgrinden. På allt hvad hon sade svarade han bakvändt. : När han var ensam och utom egorna, började han gå raskt, liksom för att hastigt få ett stort afstånd emellan Bertha och sig: Jag hade icke bedragit mig, tänkte han. Huru hon mottog mig! Hvilken köld! En främling, som hon hade sett för andra gången i sitt lif, skulle rönt ett hjertligare bemötande. Knappt ett ord, — på sin höjd en blick. Intet, som lät mig förstå, att hon ännu påminde sig vårt möte. Hade jag orätt att tänka, att endast en mängd särskilda omständigheter eller slumpen hade gjort allt! På min ära, så mycket bättre, — det skall hjelpa mig att bli så mycket förr botad! Under upprepande af sitt så mycket bättre afslog han under vägen med sin käpp grenarne på alla buskar han gick förbi: Ingenting åstadkommer en större förölelse, än det, som uteslutande sysselsätter tanken, denna envishet, hvarmed vissa sinnen söka riktigt öfvertyga s:g om att det, som de nest af allt frukta, är och rsåste vara. Herr VAuberive egnade sig häråt med en flit, som ill slut måste göra hans öfvertygelse fastroad. Då han händelsevis öfverlemnade sig ät stt obestämdt kopp, att fröken Des Tournels, å verksam i sitt deltagande för honom, så en, öppen, uppriktig och beslutsam, kunde blifva hans försyn, då återkom klart för hans minne det samtal, som han haft med herr Leserf, och det behöfdes ej ens så mycket för att återkasta honom i det bittra själsarbete, som upptagit hela hans lif.