Aftonbladet – 30 april 1860, sida 2

En liten bondflicka kom i detsamma nigande och bjöd ut en bukett violblommor. Hr dAuberive räckte den åt Bertha, i det han med allvarlig röst sade: Tag emot denna bukett; den skall bli en underpant på försoning oss emellan, . Och på förbättring ? tillade Bertha, Francis suckade. Jag skall försöka,, sade han, De gingo ännu en hundrade steg och blef. vo vid en krökning af gångstigen varse taken på Marelles byggnader. I morgon träffas vin, sade Bertha, som kände sitt hjerta slå utan att veta bvarföre, och som skulle hafva blitvit alldeles förtviflad, om någon hade öfverraskat henhe i detta ögonblick, Hon affägsnade sig sjungande; men just som hon höll på att försvinna bakom ett stort träd, ropade hon till herr dAuberive, i det hon vände sig om: Glöm ingenting, Tjugo steg längre bort förde bon violbuketten hastigt till sina läppar, utan att tänka på hvad hon gjorde. Francis förblef en stund fängslad af det inflytande, som detta möte och det derpå följande samtalet bade utöfvat på honom. Denna unga flicka, som egde en sedolärares kraftfulla språk och en qvinnas intagande behag, tycktes honom vara den mest sällsamma varelse han någonsin i sitt lif hade sett; men sådan hon var, med sin djerfhet, med den dunkla blekheten i hyen, med det öppna i sättet, med sina fylliga läppar, befallande röst och rörliga ögonbryn, visste han sig icke hafva sett någonting mera förtjusande. Herr dAuberive tänkte, att om: han haft en syster med så allvarlig karakter, skulle han lika väl som många andra, hvilka icke hade. mera snille än han, kunnat blifva någonting. Från tanken på en syster leddes han till tanken på något ännu förtroligare; afståndet var icke långt. När drömmaren hade öfverhoppat det började han småskratta.