Aftonbladet – 27 april 1860, sida 2

SEIITITUE TITLE RTICEVIE TSH RUSIEV Bee NR DG VET ;rdningar, hvilka satte vägfarande och de af epidemien angripne snart sagdt utom allt rättsuillstånd; den andra hetsigheten i ordningen, jernvägsebern kallad, inkastade landet i ett storverk, vida öfverstigande dess verkliga krafer; den tredje hetsigheten, den antinorska, har satt deskandinaviska halfön för åratal tillvaka i politisk inflytelse inom det europeiska statsförbundet och hämmat Sverges utveckling i demokratisk riktning. Skarpsinniga rättsiärde, vältaliga folkombud och skriftställare hafva, under hetsighetens första stadium, fruktlöst höjt sina varnande röster. Tiden ensam har förmått återföra ifrarne till. besinning. Men när be inningen återvändt, har den föregående hetsigheten redan framkallat mycket ondt. Hvad koleraspärrningshetsigheten beträffar, är den så totalt slocknad, att intet ord behöfver ödas på den. Jernvägsfebern är deremot föga aftagen. Emellertid, om man jemför Sverges folkmängd på qvadratmilen och graden af dess höjd i industrielt hänseende ned de länders, hvari jernvägar blifvit anlagda i stor skala, finner man lätt, att vå.a statsbanor i lyckligaste fall endast kunna komma att inbringa största delen af den ränta, som skall utgå för anläggningskostnaden. Staten måste sålunda bereda sig på, atttillskjuta fyllnaden i räntan, det årliga amorteringsbeloppet och underhållskostnaden. Detta enorma tillskott motväges, säga jernvägsifrarne, af len genom kommunikationen uppdrifna inlustrioch jordafkastningen. Detta påstående skulle till en stor del hafva skäl för sig, om man här i landet, såsom annorstides, hade inlagt banorna företrädesvis utefter de linier, ler industri redan finnes och trafiken visat sig vilja gå fram, för att hastigt kunna uppringa dessa till en stor höjd och derigenom sxomma medlet, jernvägen, att något så när öra sig; men man har deremot till en stor del dragit och ämnar ytterligare draga dem zenom mindre bebodda orter, för att, såsom let heter, upphbjelpa dessa. Denna id, vacker i och för sig sjelf, har dock intet land insett sig mäktigt att omfatta. Industri och Sandel uppstå ej såsom genom ett trollslag, le hafva i allmän .et en långsam utvecklingsprocess, och under det denna fortgår blir medlet till framkallande af et: industrielt lif, jernvägen, en relativt större kräfta än den vinst produkten af en nyvaknad indistri förmår frambringa. Agitationea i norska frågan synes egentligen hafva utgått från Stockholms såväl civila som militära embetsmannaklasser. Förfarandet förklaras deraf, att embetsmannaståndet — till följd af den disciplin dess medlemmar äro underkastade inom sig och deras beroende af makten — icke får tillböjlighet för det demokratiska elementets utvidgning i sambhällsskicket. Från embetsmannakåren banade ag tationen sig väg först till riddarhuset, som man kan säga representerar Sto.kholms embetsmän, och derefter till presteståndet, som också är ett embetsmannastånd. För at! vinna borgareoch bundestånden fordrales dock andra eggelsemedel än vädjandet till byråkratiska fallenheter. Man slog derföre an på nationalstoltheten. I sammanhang ned de frågor, hvilka uteslutande bort belysas från juridisk och politisk synpunkt, tog man sig för att framdraga alla de åtgöranlen af norrmännen, hvilka kunde gifvas färgen af att hafva tillkommit af ovilja mot ivenska folket. Att dessa åtgöranden derenot tillkommit, för att vinna ett värn mot let aristokratiskt byråkratiska elementets öfvervigt i vårt samhällsskick, undanhölls så nycket som möjligt. Sverge, historiskt ryktvart, större till omfånget, rikare i materiel xraft, borde (hette det) lära dessa styfsinta aorrmän att hålla sig på mattan. Detta vädjande till nationalstoltheten bade tyvärr framsång. Alla fyra stånden förenade sig om det eslut, att hos unionskonungen anhål:a, det han ville uppskjuta med afgörandet öfver norka ståthållareembetet tills en revision af riksikten egt rum. Denna begäran, redan i och ör sig ett oting, då ett dylikt uppskof ej stod i norske konungens makt, enär alla Storhingsbeslut, som ej stadfästas innan tinget ipplöses, äro förkastade, medförde derjemte len skadan, att lägga hinder för revisionsirendet. Man må deducera huru spetsfunligt som helst, så står dock fast såsom en srundsanning, att Norges grundlag är koniraktet mellan Norges konung och Norges :olk, och riksakten kontraktet mellan de båda rikena. Då nu riksakten icke i sig upptager len S i norska grundlagen, som handlar om ståthållareembetet, är S:s bibehållande eller uttagande en ensak för Norges konung och Norges Storthing, och allt inblandande från Sverges sida i den frågan ett för: ärmande af norske konungens och norska folkets politiska rätt. Konungen tyckes också hafva så setraktat ständernas beslut, då han skyndade sig alt, innan beslutet kom till svenskt starsråd, i norskt afslå embetets upphäfvande. När frågan sedermera förekom i svenskt, yttrade Ad. Maj:t, att då saken redan var. afgjord, xunde önskningsmålet icke leda till något åtgörande, och när revisionsärendet derefter föredrogs, förklarade konungen ganska följdriktigt, att under närvarande omständigheter ingenting i den vägen stode att uträtta. Agitationen har sålunda framkallat: å ena sldan en den kinkigaste ställning. för al fer ken, en i åratal uppskjuten revistol a el eningsfördraget samt en stark epanre a S lan de båda folken, och å den an TN endast, att ett embete, som redan 1 sig sJÅ är dödt, , o eret några är till. För en -qvarstår på papp vit till spill tom skuggbild har man SST Ull spillo stora fosterländska och unionella intressen. Om letta är att handla politiskt klokt, blir det omöjligt att göra sig begripligt, hvari politisk klokhet består. NORGE. TY AP Ore oo TE RE Ean nAGtT Il da TOT