Aftonbladet – 26 april 1860, sida 2

honom utnämnda bland dem, som af de särskilda kronländernas representanter blefve föreslagna. Genom alla dessa åtgärder sökte regeringen göra sinnena villiga att bisträcka staten med ett nytt lån å 200 millioner. Till ytterligare lockelse förbands med lånet ett lotteri och erbjöd sig regeringen att för en betydlig del deraf mottaga äldre statsobligationer, så att, om ock de 200 millionerna hade blifvit tecknade, icke tre fjerdedelar skulle ha kontant influtit till skattkammaren. Men de fingerade konstitutionella statsinstitutionerna och lotterivinsterna blefvo ansedda för lika litet lockande och betryggande. Det rika presterskapet ville ej lemna penwingar åt sitt kejserligaskötebarn; den privilegierade adeln och den, oaktadt sina sportler, icke särdeles rika embetsmannaklassen — missnöjd öfver några partiella och planlösa indragningar af tjenster — höllo sig begge tillbaka; det var mest judiska bankirer i Wien, som varkunnade sig öfver regeringens nöd, till någon del kanske af tacksamhet för den åt judarne beviljade rättigheten att besitta jord. Å 200-millionerslånet, som var regeringens sista tillflykt, blef ej tecknadt större belopp än 60—70 millioner. Finansministern kom naturligtvis i största förlägenheten genom denna motgång. Han begärde en konselj midt i påskveckan, då den bigotte kejsaren eljest vill egna sig uteslutande åt sina jesuitiska vänner. Han fick sin vilja fram. Han visade i konseljen statsverkets förtviflade ställning. Patentet om riksrådets förstärkning hade icke gjort åsyftad verkan. Landet fordrade större garantier. Enda medIet att återställa ett förtroende, hvarförutan kejsardömet i längden ej skulle kunna bestå, vore att gifva det en författning i vår tids anda och att uppriktigt sätta den i verket. Sjelfva konseljpresidenten grefve Rechberg förenade sig helt och hållet med finansroinistern. Han visste väl hvad tan vore tronen skyldig, sade han, men hans samvete bjöd honom att uttala, det finansministerns. förslag vore den enda räddningsutvägen. När ban slutat, rådde en dödstystnad; kejsaren lemnade rummet; en timma derefter underrättades grefve Rechberg att konseljen vore slut. Ministrarnes föreställningar hade således gjort lika ringa verkan på den förblindade kejsaren som hans mera klarsynte broders, -rkehbertig Ferdinand Maxs försök att bringa onom till reson. Efter förenämnde konselj drog sig konseljresidenten grefve Rechberg undan affärerna, 1 verklig eller föregifven sjukdom, och finansministern baron von Bruck tog afsked samt !og dagen derefter. Plötsligt har derefter kejsaren ändrat meing och återtagit den mera skenbara än upp: r ktigt menade eftergiftspolitiken. Han har i bögstegen skrifvelse, kungjord genom den .efficiella tidningen, lofvat att i alla kronlänter och Ungern införa kommunalrepresentation och att låta dem genom denna represention sjelfva sköta sina angelägenheter. Unern, der den nationella och liberala rörelsen är starkast, har han icke vågat anse lugnadt och tillfredsstäldt genom dessa löften, utan han har äfven förenat dess fem ståtbållaredöen till ett enda och lagt makten öfver hela !andet i händerna på fältmarskalken Benedek. Såsom generalguvernör tror man atthan, som r född ungrare och ansedd för Österrikes rämste general, skall kunna hålla ungerska rmån trofast. I den yttre politiken märkes en sträfvan 03 Österrikiska bofvet att åter närma sig det preussiska. Kejsarens moder och ledarinna, -rkehertiginnan Sofia, har rest till Dresden, ned hvars konungahus Frans Josef är i !ägtskap, och konungen af Sachsen har rest 11 Berlin, med hvars konung han är bevågrad. Alla dessa resor tros, med ganska nycket utseende af sannolikhet, hafva för afgt återförandet afen entente cordiale meln de tyska stormakterna, för att motväga len fruktade fransk-ryska alliansen.