Aftonbladet – 26 april 1860, sida 2

utan tvifvel långt dit; men ni skall likväl erfara det. Åldern gör intet till saken; en fast vilja är tillräcklig., återtog hon med häftighet. Det började regna; de gingo in uti en dålig koja, som en fårherde hade uppfört vid skogsbrynet, Sittande bredvid hvarandra på en bred flat sten, med fötterna på mossan, skådade de utåt rymden. En fårhjord Ietade på en hed; herden stod under ett räd, insvept i sin kappa, ätande på en bit vröd. Landskapet var icke vidsträckt, men herr dAuberive fann det förtjusande, fastän han mindre betraktade det än sin granne. Den unga flickans näsborrar -vidgade sig, och med en något nervös rörelse sönderbröt hon med fingrarne små torra trädqvistar. Alt viljan, återtog Francis, det är lättare sagdt än gjordt. En rynka lade sig mellan Berthas ögonbryn. Och hvad betyder väl det, huruvida det är lätt, blott man kan det?v sade Bertha. Herr dGAuberive utsträckte sin hand i samma riktning som man såg herden, hvilken stod och lutade sig mot stammen af en gammal ek. Se på detta träd., sade han, vinden har småningom böjt det; genom hvilken kraft.skall det åter kunna resa sig upp? : Bertha visade med fingret på ett ungt vin träd, som stod på andra sidan af heden. Se på dessa vinrankors, sade hon i sin ordning, hafva de icke o:kså legat vid jorden? En hand har gifvit dem stöd, och de s:å nu upprätt., Ja, men det kom dock en hand), svarade Francis. Det ä ssannt.Ksadej Bertha okonstladt. (Forts, följer)