Aftonbladet – 26 april 1860, sida 2

slutligen förmår att komma derutur, lycklig han, om han icke qvarlemnat der mera än hälften af sina kläder och något af sitt skinn! Nå väl, jag -har gjort som denne oförsigtige. Jag såg lika väl målet att upphinna, som den resande, hvilken ser kyrktornet i den stad, der hvilan väntar honom; men jag hade inkommit på en villoväg, der hvarje ansträngning, hvarje nytt steg jag tog endast bidrog att än mera föra mig vilse. Man går och går, och det är allt; men ännu en gång, på hvad sätt går man? Ni skall måhända säga: Vi hafva ju förnuftet, och att det icke blifvit menniskan gifvet, för att hon skulle kasta det i en vrå, som ett krossadt verktyg eller som ett odugligt instrument. Välan! Jag har väl också, i likhet med alla menniskor, haft min lilla andel af förnuft, — och utan tvifvel utöfvar det myeket inflytande på händelserna härnere; — men så komma ungdomen, föredömena, hänförelsen, fåfängan och svagheten, och detta långa präktiga följe af dåliga tillfällen, dem man så noga aktar sig för att lemna obegagnade! Jag bar utträdt i verlden utan något ledband; se der hvarföre jag icke alltid varit herre öfver mig! Allt detta blef uttaladt med en godsint öppenbjertighet, i hvilken äfven ett uttryck af melankoli röjde sig. Bertha närmade sig Frangis, som lade sin hand förtroligt på hennes arm. Se. sån, tillade ban, nu är min bigt gjord, vill ni nu räcka mig er hand? ; Det kommer derpå an; jag är benägen dertill, men då måste ni återvända på en annan väg. Frangis lät höra ett ljudeligt skratt. Åh! hvad ni är för en underliZ varelsen, sade han. Ni talar om de svåraste saker ungefär som om det vore fråga om att äta krusbär. Kom ihåg att jag är trettio år. Ni skall en dag erfara hvad det vill säga — ni har