Aftonbladet – 24 april 1860, sida 2

uppehållelsens. nödtväng att försöka att ävagas bringa någon hejd och motstånd mot de två stånd, somvalldeles icke bevaka mera än sina egna fördelar, så skulle de folkvalda stånden knappt bli valda. Denna riksförsamling är således ett lappverk, der hvart stånd söker att på de andras bekostnad dra till sig så-stora: fördelar som möjligt; men högst få af representanterna äro i stånd att-slita sig lösa från.tankeny .att..de äro der för att, framför allt annat, bevaka sina kommittenters bästa, det vill säga, i de flesta fall uppoffra det allmänna. för det enskilta, och glömma. att. deäro representanter, icke för de eller de personerna, utan för svenska folket. De folkvalda stånden hafva beggedenna riksdag visat, att de hufvudsakligen ansett sig böra: handla i ståndetsintresse. Utvoteringsfrågofna i borgareståndet och bondeståndets aäfslag på reformförslagetatt jordegare, som icke all sin tid varit bönder, skulle få inträde i bondeståndet så snart de blifvit bönder, bevisa att man, i stället för att sysselsätta sig med. hela fäderneslandets ära och framgångar, uppehåller sig vid små ståndstvister och äflas för bibehållandet af privilegier, som blott äro till skada för dem, som inneha dem. Nog af: våra riksdagar äro icke att jemföra med ett norskt Storthing, der man hands lar kraftigt och enigt, under det att man här splittrar allt genom kif inom stånden och mellan stånden, samt slutar med att låtaintrigen eller slumpen fälla. utslaget. Det tillhörde vår folkrepresentation, om vi verkligen hade någon, att motväga den mnorsk :; men vi förmå det icke. Detta kalla vi för beskedlighet, eftergifvenhet för de norska anspråken, men det är helt enkelt ingenting mer eller: mindre än en fullkomlig politisk vanmakt. Många gånger förr och äfven inom vår riksförsamling har vårt förhållande till Norge blifvit vidrördt; men dessa svaga stänkröster, som talat förståndigt och allvarligt om Svergesg plats i unionen och dess ära som nation, kafva alltjemt blifvit nedtystade— ända tilldess man ansåg sig behöfva det ämnet för att helt simpelt reta oss och visa litet Kvar hur lätt vi äro ledda, blott de; som makten hafva, vilja det. Slutsatsen är, att vår eftergifvenhet beror derpå, att vi icke kunnat annat än gifva efter, och sjelfva den våldsamma ansträngningen, som fordrades för att en enda gång på femtio år säga nej — en ansträngning, som blott kan lyckas någon enda -gång — bevisar, att vi äro politiskt vanmäktiga-och ur stånd att genom våra riksdagar utöfva en fortfarande kraftig impuls, eller en sådan, som är nödvändig för att motväga Norges, som eger den i sitt Storthing: Svagheten bevisas allra bäst derigenom, att när vi ändtligen komma så Jångt, att vi utföra något som hknar en sjelfständig handling, måste detta ske genom en krampaktig ryckning, ett svängande med armarne, så att vi slå både vän och fiende och såra oss sjelfva. Men snart derefter ligga dessa väldiga armar, förlamade, åter i kors. Om vi egde en folkförsamling, liknande Norges, skulle svenska folket stå der lika stolt och lika-djerft och politiskt. lifskraftigt som det norska, och det kunde ej komma i fråga att vi skulle, som nu, bli tvungna bekänna, att vi svenskar, vi med vår större folkmängd, våra större bidrag till statsverket, vår ärorika historia och våra minnen, stå. dock på sätt och vis nedtyngda af det mindre och svagare Norge, hvars egen historia, efter seklers uppehåll, daterar sig från. gårdagen. Kan väl något mer kränkande finnas för vår ära än intyget att denna bekännelse är sann? Ty den återkastas helt och hållet på oss sjelfva. Norrmännen rå ej för att vi låta några privilegierade klasser leda våra öden, norrmännen rå ej för att vi försumma vära heligaste angelägenheter och låta vår riksförsamling vara allt annat än ett uttryck af svenska folkets vilja: Detta om beskedligheten, som således inskränker sig till beskedligheten att låta — herrarne regera. Vidare finna vi, såsom orsak till Norges öfvermod: unionskonungarnes svaghet, för Norge. Unionskonungen har i Norge en folkvilja, för hvilken ban grundlagsenligt måste bära aktning. Denna folkvilja är på en gång hans motvigt och hans stöd. Då han stödjer sig vid Norges Storthing ,vet ban att ett helt folk uppbär hans makt och försvarar hans åtgärder. Unionskonungen är således icke svag, då han litar på Norges Storthing och Norges folk, utan är stark, såsom en konung bör vara det, endast och allenast genom att göra folkets vilja till sin egen och dess väl till sin högsta uppgift. I Sverge: deremot har unionskonungen i våra ständer hvarken någon motvigt eller något stöd. . Den: efterföljande riksdagen måste vanligen beklaga missgreppen af den föregående, och erfarenheten måste lära unionskonungen att han, i de flesta fall, kan efter behag leda vår riksförsamling, äfven. om den börjar i sjelfständig ton. Man kan nemligen icke neka att, om äfven våra riksdagar börja med att säga nej, så nedsjunka de till slutet till att som lag proklamera det allra underdånigaste ja, der nejet vore som mest befogadt. Blott ett tillfälligt vindkast kan någon gång för ett ögonblick upphäfva regeln; men Södana kraftyttringar efterföljas alltid af en desto större medgörlighet. : Konungen har således ingen verklig motvigt i våra ständer. Men som ständerna alltid visa sig ur stånd att förena sig om ett beslut, som uttalar nationens vilja, — och hvar menniska vet att riksdagarne alltid sluta med att låta leda sig af konungamakten eller partintrigerna — så är det klart, att svenska folket. alltid i sisla hand 1 igr a