Aftonbladet – 24 april 1860, sida 2

Till svenska folket, ett ord i sinom tid af en svensk bonde. Striden. och beslutet i den norska ståthållarefrågan ha väckt svenska folket till sjelfkänsla och visat nödvändigheten af att våra förhållanden till Norge ställas på redig fot. Men både striden sjelf och nödtvånget att genom en agitation, så häftig och i många fall så besinningslös som den, hvilken ändtligen framtvinga ett beslut, rikta svenska folkets uppmärksamhet åt det håll, -som det i hemlighet herrskande partiet för dagen omsorgsfullt söker dölja. Vi måste erkänna, att Sverge i nära ett balft sekel gjort eftergifter åt Norge, och att vår andel och fördel i unionen alltför litet blifvit påaktade på andrasidan fjellen. . Man har tillskrifvit detta förbållande: vår egen godmodighet, unionskonungens svaghet för Norge och norrmännens pockande djerfhet. Allt detta är gannt, och hvarje svensk måste högtidligt och kraftigt uppträda till försvar för sitt fosterlands kränkta ära, men tillika högt missbilliga det sätt, hvarmed man från den segrande sidan, genom en svenska namnet ovärdig bränvinsadvokatyr, vill förneka hvad vi förut i femtio år hö. tidligen och faktiskt erkänt — att norrmännen äro ett fritt folk, som väl är förenadt med Sverge genom ett fördrag, men icke till oss står i något lydnadsförhållande. Man befästar icke sin egen sjelfständighet genom att förneka andras; man blir icke aktad och mäktig, om man ej sjelf: står vid ord och aftal. Detta gäller för folken lika väl som för de enskilde; men då det kan förlåtas en enskild person, att han i hetan går för långt, är det alldeles oursäktligt om en hel nation låter ett parti reta sig till fordringar och påståenden, som omöjligt kunna gagna, men deremot kunna åstadkomma mycken skada. En del af Norges politiska press och dess många, ofta upprepade fordringar ha småaingom retat äfven svenskarne, och det var således temligen lätt att hvälfva allt på norrmännen, då det parti,. som hos oss alltid velat styra både konung och folk, uppsökte den norska frågan, för att visa vår unge konung, hvilka de äro, som här hafva makten — desamme, som kallade hans far, vid dennes anträde till regeringen, för pöbelkonung, men som-under hela Carl XIV -Johans regering förstodo att ganska väl innästla sig och göra sig gällande hos:en konung, som ej ens kunde vårt språk och som i hvarje vrå fruktade en revolution. Oscar och Carl XV äro begge svenskar; begge hafva mer än någon deras företrädare sökt sluta sig till folket — det svenska folket — der de också skulle få sitt säkraste stöd, om de kunnat eller kunde få reda på hvar det finnes. Men just derför att Oscar var svensk och Carl XV är svensk, ville man taga sina mått och steg för att denna svenskhet icke skall få en alltför folkelig anstrykning. Man ville gerna drifva konungen .att allt framgent gå hand i hand med aristokratien och byråkratien, och det vore för mången en söt lukt om hans svenskhet på det sättet äfven skulle bringa honom i harnesk mot norrmännen och deras fria författning. Kan en nödig revision af föreningsfördraget åvägsbringas, så stannar man i förbindelse hos de män som väckt och genomfört denna angelägenhet, äfven om man måste inse, att de verkliga, bakom de synliga stående, hemliga ledarne och upphofsmännen, lika litet nu som någonsin förut, handlat så för Sverges ära och välfärd, utan blott för att underordna såväl kung som folk en klass, som genom hela