Aftonbladet – 24 april 1860, sida 1

och under inflytande af vissa gynsamma förhållanden, kunde bära de skönaste frukter. Ivad han deremot mindre tyckte om var den tändiga ombytligheten i bennes lynne. Den na dagen var bon glad och den andra edsen, än lat till öfverdrift, stundom åter irbetsammare än ett bi; bullrande och örlig som en snurra, hvilken hvinande och ioppande for omkring öfverallt, var hon imman derefter orörlig och drömmande ikt en i betraktelser försjunken nunna. Den ena morgonen god, undergifven, fär lig att genast lyda den minsta vink, gitmild ända till slöseri, utan att ens alltid veta hvem hon skulle Hitta på att gifva åt, eller ör hvars skull hon skulle tömma sina fickor, vär hon följande dag snål, frånstötanide, egensinnig och färdig att tillsluta sin hand såväl som sitt bjerta. Vissa oförklarliga utbrott af ftighet varade ibland mera än en vecka, ifan att någonting kunde mildra dem. Vid lylika tillfällen var bon bitter som en omosen frukt; hennes blick var skarp och bens Ord hvassa. Veckan förflöt, och Bertha sjönk ien djup och dyster tystnad, hvilken lock ej varade länge, och utur hvilken hon västigt och på ett sällsamt sätt uppväknade. Jerr Des Tournels, som oupphörligt gaf akt väruppå för att genast kunna tillrättavisa ienne, — hvarföre hade han för detta barn rågot af den ömhet, som hans hustru haft för Jean? — Kanhända kände han för henne mera ro än för hennes syster, måhända förutsåg van för henne strider och pröfningar, som van icke fruktade för Lucile. När han såg 3erthas i sina ruptuso af tystnad och lugn ofukade han småskrattande hota med finget hvar och en, som antingen med Tock ller böner försökte väcka hetne derutur. — Grumla icke det stilla vattneto! uppepade han. Detta var ett binamn, som-man nom familjen gifvit henne, och det hände cke sällan, då fadern inkom och frågade hvad väns yngsta dotter gjorde, att antingen henres mor eller Lucile svarade tin; Det stilla vattnet arbetar, än: Det stilla vattnetleker.n