Aftonbladet – 21 april 1860, sida 3

I tränga in i gharryn. Så färdades man långsamt. genom ett vad öfver Burokuzfloden. Vid I sjutiden utbröt ett förfärligt oväder. Regnet j: I strömmade ner och förvandlade vägen till en . häftig bergström. Åskan rullade oupphörligt : I med dånande slag, och blixtarne flögo omkring som blåaktiga eldkulor. Darrande och j. Jbäfvande stannade hästarna, Russell steg ur. och märkte att kisken och hans katnrat hade l. Åkrupit under vagnen. Med möda öfvertalade Russell dem attj. Thjelpa honom skjuta vagnen fram. Han sjelf, I. Isom endast hade tofflor på, kände, då hanl Å spjernade mot vagnen, något mjukt och rundt . dröra sig under bans fot. Det var något lefvande! Det är en orm, sade Simon, som krupit Tur sitt hål för att icke blifva dränkt. d En af polisvaktkarlarne hade berättat hoInom att en man för några nätter sedan blif-j. Å vit bortsläpad från vägen af en tiger, och då Åjkusken nu bekräftade denna uppgift med den ÅT förmodan att de denna natt sannolikt skulle. Åsttyka omkring i mängd, började Russell bel, gripa att ban reste i Ostindien. De vanliI, ga nattqvarteren (bungalows eller poststationer) voro icke heller synnerligt beqväma; detta berodde också af deras läge. Ju mera gäster, desto mera komfort. I några bestod. hela värdshusetablissementet uti en eller tvål: spräckta glas, en vanlig stentallrik, en trubbig knif och en gaffel med en, högst två j skänglar: Duktyg och servietter finnas icke. I Matbordet är ett othåladt bräde. Kitmutgaren är en bräcklig gammal man, som fntd händerna ödmjukt hopknäppta kommer emot den resande och svarar på nästan hvarje fråga: I det har jag icke, nådig herre! Utom höns, som alltid finnas, är resanden i inskränkt till sitt privatförråd. T. o. m. salti: och peppar-dosor måste hans betjent föra medi. Big Andra bungalows äro bättre försedda, hafva rikligt af knifvar, gafflar, tallrikar, fat, bordsdukar och servietter. Pale ale och sodavatten äro icke okända, och kitmutgaren är en tänkande kock på indiskt manår. De flesta höra till gatsoparkasten, hvilket kanske icke behagar många. Teoretiskt äro dessa traktörställen tillgängliga för hvar och eh, men in praxi tillhöra de nästan uteslutande euroI Pp6erna. Russell märkte under hela sit resal aldrig att en infödd af stånd steg utaf vidl något sådant. Nej, dessa och många andra Åre eringens anstalter äro för de hvita; icke för bruna eller svarta. Dessa begrafva sig i I djupet af någon eländig bazar eller halft förå fallen caravanserei. Hvarje försök af en infödd att upptaga en stationsbumgalow för sin räkning skulle bos-europåerna i Calcutta väcka lika stor förtrytelse som om en svart gentleman i en nordamerikansk slafstat sökte tränga sig in uti de hvitas samqväm. — Öfverhufvud var den kallt frånstötande, om icke rent af föraktfulla behandling, som engelsmännen tilläto sig mot de infödda — äfdven sådana som gjort dem trogna tjenster — ett drag ur det ostindiska lif, som öfverraskade Russell särdeles. Efter sju dagars resa genom en långtrådig, nästan alldeles flack trakt, der endast den heliga staden Benares beredde någon omvex-. ling, nådde Russell Cawnpore, der då engelska Jarmens hufvudqvarter befann sig och der han hade ofvannämnde audiens hos sir Collin Campbell. Denne förberedde då just (i. Februari 1858) sitt sista afgörande anfall mot Lacknau; likvisst dröjde det ännu fjorton dagar innan han dragit till sig nog förstärkningar för att begynna operationerna. Under tiden ordnade Russell sin fältekipering. Ett skönt tält af chamoisfärgadt tyg, med en messingsbeslagen, gullackerad stång och en mjuk persisk matta till golf, blef honom anvisadt af den vakthafvande. Men husgeråd fattades ännu, såsom bord, stolar, sängställe med kläder m. m., hvilket hörer till en indisk fältekipering och till hvars fortskaffande han fick reqvirera dragare af kommissariatet. I följd af allt detta kan man icke undra på att engelska armens tross i Indien var så oerhörd och hinderlig vid alla rörelser. Korrespondentens betjening utyjorde också ett litet följe. Utom Simon, hans major domus, bestod den af två khelassis eller tältslagare jemte två pojkar såsom biträde, vidare af bheestier, eller vattenbäraren, samt methem eller borstpojken. Då Russell dertill köpte sig en egen gharry, infann sig ett oskiljaktigt tillbehör till denna: kusken, hvilken ytterligare hade hustru och! tre barn med sig, hvilka alla följde trossen. Slutligen inträffade dagen då uppbrott skulle ske, den 27 Februari. Ungefär en timma ef-Å ter midnatt blef lägret, som eljest vanligen låg I Åförsänkt i den djupaste hvila ända till morgongryningen, stördt af ett sällsamt larm, j hvilket lät som tramp af en myckenhet hästar På hård mark; men som det än kom närmare, Jän aflägsnade sig igen, blef det nödvändigt att finna en annan lösning på gåtan. Då Russell steg upp och stack hufvudet ut genom tältdörren, såg han i det klara månskenet dsamtlige herrar kbelassis i full verksambet. IDe hamrade nästan i takt med vedträn emot Idde otaliga tältpinnarne för att lossa dem, så att de lättare kunde uppdragas då tälten skulle Jtagas bort. Någon efterlur var icke att tänka På, sedan man väl blifvit väckt af bullret, Å Men omgifningen bade också mycket nog för datt fängsla uppmärksamheten. Under den djupblå himmeln, der månen, icke gömd af en Åen enda sky, glänste bland tusentals stjernor, stego tallösa rökpelare så högt man med blicÅken kunde följa dem, svarta i skuggan, hvita Å1 månskenet, upp från eldarne, kring hvilka Åtrossbevakningen samlat sig för att skydda sig mot den rena, men skarpa nattluften: E (Forts. följer.) I Svår på hr ns artikel i Aftonbladet den 29 Mars, om svensk jernvägsmaterlel.