Aftonbladet – 21 april 1860, sida 3

eller förderivats under alldeles olika omstandigheter. och förhållanden än dem, hvarpå här eh siillrik mans egenmäktiga vilja bjuder sina gäster. — — — Ea tidningskorrespondents fröjder och sorger. Under det sjuåriga kriget lät en preussisk general sätta en mot Preussen fiendtligt sinnad publicist i högvakten och visade störlust att äfven låta genomprygla honom. n Tidningspressen och soldatesken hafva äfven uuder mindre kinkiga förhållanden varit s m eld och vatten, men nu tyckes det bafva blifvit annor unda. Den tyske författaren Hackländer var en gerna sedd gäst i Radetskys hufvudqvarter och gjorde med hans afdelning det ;rorika tåget från Verona till Milano och derifrån vidare till Novara. Förra året kailades han på kejsar Frans Josephs uttryckliga befallning till Italien. Likväl tyckes han denna gång icke hafva funnit tillfredsställande stoft för sin krigsvanda penna, ty han har efter hemkomsten förblifvit tyst. j Ludvig Napoleon hade likaledes — icke allenast en bataljmålare (å la Louis XIV) och en bataljfotograf, utan äfven en historiograf i sin svit, hvilken sednare med fjäskig penna och sockersött bläck utbasunat sm herrskares hjeltebragder, högsinthet och oegennytta för den öfverraskade verlden. Icke blott skalder, utan äfven tidningskorrespondenter ses sålunda vil krönta hufvudens sida. Times korrespondent mr Russell bland andra kan skryta öfver denna ära. Han har visserligen icke fått draga i fält med majestäter, men lord Canning, generalståthållaren öfver Ostindien , hvilken håller 180,000,000 menniskors väl eller ve i sin hand, är likväl ingen obetydlig man, och han mottager det mäiktiga citybladets representanter nästan med samma broderlighet som en befryndad stats ambassadörer. , a Icke nog med att han utförligt framställde sakernas ställning i det upprori-ka Ostindien för honom, han utpekade äfven på kartan hvad som blifvit gjordt eller ännu skulle göras för att upprätta det engelska öfverväldet, och antydde för honom de operationer genom hvilka man i det hela afsåg att vinna detta ändamål, och erbjöd korrespondenten alla möjliga upplysningar i ämnet, t. o. m. att befordra sina telegrafdepescher omedelbart efter de vigtiga embetsdepescherna. Icke mindre förekommande var högste befälhafvaren lord Clyde, liksom förut sir Colin Campbell. Han hade ingenting emot att referenten uppsatte ett sjelfständigt blad inom hans läger och marscherade med armån. Straxt vid första audiensen sade generalen till skriftställaren: Mr Russell, jag vill öppet göra-er ett förslag och tala uppriktigt med er. Ni skall bli underrättad om allt hvad som föregår. Ni skall få se alla de rapporter Jag gifver ut, alla depescher jag inhändigar, med ett vilkor: att ni icke talar om det hvarken inom lägret eller för andra personer; endast I edra bref till England får ni nämna det. Då Russell förklarat sig fullkomligt beredd att ingå på detta kontrakt och afgifvit det äskade löftet, fortfor sir Collin: ty ni bör veta att ni lefver här bland en hop unga personer, omringad som vi alla af infödingar, hvilka förstå hvad som föregår bättre än vi kunna drömma om. Dessa prata om dagens nyheter, till och med om påtänkta operationer, och fienden hör hvart ord. Ait bevara sina hemligheter är 1 krig det vigtigaste af allt, särdeles i ett land sådant som detta.n Sir Collin höll ord, och Russell fick genom honom och hans stabschef general Mansfield tillfälle att uppmärksamt följa hela gången af förhandenvarande eller stundande operationer. Äfven i andra afseenden var hans ställning högst angenäm. Han var medlem vid stabstaffeln, och till: kompletterande af gin fältutrustning, för fortskaffande af sin packning behöfde han endast göra anmälan hos generalkommissariatet. Men så var också Russells mission förbunden med vida större besvärligheter och faror än någon tidningskorrespondents åliggande i Europa brukar vara. Första dagen efter afresan från Calcutta gaf genast en försmak deraf. Resan skedde i en gharry, en fyrkantig lår på fyra bjul, hvars väggar kunna skjutas upp och ned, och i hvilken den resande bor, sofver, ja ofta äfven äter. Golfvet är betäckt med en god madrass på hvilken man sträcker ut sig i sin fulla längd. Hyllor och skrank, att lägga ifrån sig reseförnödenheter på, äro uppslagna vid bufvud och fötter i det lilla ekipaget, som skulle vara rätt beqvämt, om det vore solidare gjordt. Men knappt hade Russell färdats några timmar för än han väcktes af en häftig stöt och kände vagnen ligga alldeles på sidan. Kusken svor och skrek, och hans följeslagare, hvilkens synnerliga åliggande det var att med ständiga pisksmällar drifva på hästarna för att få dem i häftigt galopp, låg med benet brutet på vägen. Ena framhjulet var alldeles krossadt.. Man var nära sex tyska mil från Ranigundsch, det närmaste ställe der ett nytt bjul kunde fås. Detta var en olycklig början. Kusken måste rida tillbaka till Rahigundsch; Simon, betjenten, fick uppsöka närmaste polisstation för att hemta några techankidarer att hålla vakt öfver vagnen, och Russell måste dröja ensam i mörka natten hos den jämrande och qvidande gossen. Det var en lång sorglig qväll; efter någon stund gick månan upp, schakaler och vargar tjöto från de angränsande slätterna — några infödingar smögo. sor spöken förbi. Ingen stannade likväl för att trösta den stackars gossen, hvilkens språk Russell icke förstod och som visade ifrån sig flaskan som han erbjöd honom. Efter ett par timmar kom Simon ändtligen tillbaka med ett halft dussin infödda polistjenstemän. De gjorde upp eld på vägen och sutto pratande deromkri till. morgonvu ningan Nyttig oboe sc I än AnRnaAnN