Aftonbladet – 20 april 1860, sida 2

4. 0 nn icke att inskränka adelns makt, enär rörelsen utgått från adeln. Likasom riddarhuset under förra århunåradet varit tummelplatsen för alla olika meningar, så skulle dessa ock tillsvidare hafva sin tyngdpunkt der. Om detta ändrade sig, såsom man förut såg förr eller sednare skola inträffa, tog man för gifvet att ståndsförfattningen i och med detsamma var upplöst. I viss mån fingo dessa åsigter bekräftelse i verkligheten; ehuru ståndsförfattningen ännu qvarstår. Adeln fortfor att vara bestämmande till 1840; dertill bidrogo att förhandlingarne till en början icke höllos för öppna dörrar, att utskotten hade för mycken makt och att adeln hade dubbelt antal ledamöter i utskotten... Verkningarne af dessa förhållanden utreddes af talaren, som dock medgaf, att fyrdelnirgen fordrade en sådan makt åt utskotten, och att upplösningen påskyndats derigenom att denna. makt nästan upphört. Borta är den likasom adelns öfvervigt i det närmaste. Nu finnes ingen tyngdpunkt. Ett balanserande mellan fyra vore en omöjlighet. Öfvervigten berodde af tillfälligheter. Institutionen vore således sönderbruten och i upplösningstillstånd, och ett folk kunde icke länge låta beherrska sig af en slump, som särdeles i beskattningsfrågorna vore allrådande. Föga bättre vore det nu i åtskilliga sf stånden, Äfven der vore upplösning, och det vore omöjligt att förutsäga utgången af en fråga äfven om den vore bestämd af en grundsats som samma stånd i andra fall erkände såsom sin. Denna okestämdhet i meningar kallades understundom sjelfständighetsöfvertygelse och prisades såsom sådan. Deri kunde talaren ej instämma, Icke kunde eller skulle prvervigten tillfalla det stånd som handlade så; men var tyngdpunkten komme att ligga, skulle på detta blifva vanskligt. En representation, som i sin elhet och i sina delar så beror af slumpen är, sanrg AR i upplösningstillstånd, och den kunde icke, och borde ännu mindre ega bestånd. Behofvet af ena är alltså större än någonsin och blifver el gt med hvarje dag. Motståndet mot reformen adelns oeh presternas sida troddes ej numera kunna vara lika kraftigt som förr. Adeln kunde icke a sig att den förlorat i betydelse osh inflyen ar må me ståndens plats inom representatiokan icke försvaras I den allmänna meningen och den ör S med någon nödvändighet, beroende af bristande upplysning hos öfrige medborgare. Den hvilar endast på den formella rätten Föj jan det kunna de föga uträtta, icke stort mera för sina korporationer eller för sina personer. I den mån korporationen aftager i inflytande, minskas ock det, som tillfaller dess ledamöter och snart är äfven det, som ou skulle kunna räddas, förloradt. De insigtsfulle inom dessa stånd skola således föredraga att jen pas på den förändrade ställning en reform ännu en åt dem bereda; och som skulle gå dem ur händerna om ståndsförfattningen måste vika för en nödvändighet. Härpå grundade talaren hoppet att motståndet icke kan vara så allvarsamt menadt. Allt berör på kraften af den anda och på den enhällighet, hvarmed de folkvalda stånden gå till väga. Kan man åstadkomma ett förslag, som omfattas af borgareoch bondeståndens majoriteter; så skall detta, med understöd af pressen, snart bana sig väg till allmänna menigen, och det skallicke behöfvas särdeles lång tid, innan adeln och presterna måste dertill gifva sitt bifall. Då talaren sålunda ifrågasatte tillvägabringande af ett nytt, fullständigt förslag, oaktadt han varit den, som kanske först med allvar beträdt vägen att genom partiella förbättringar komma till målet, så hade han dertill en särskild orsak, utom den han funnit i representationens redan inträdda upplösningstillstånd. Han hade nemligen erfarit, att konstitutionsutskottets majoritet, med biträde af den förseglade sedeln, sistliden gårdag förkastat hans förslag om inlåtande i borgareståndet af åtskilliga orepresenterade, och då det sålunda visade sig, att någon eftergift icke i sådan riktning vore att vänta, funnes icke någon annan utväg, än att förena alla krafter inom nationen för en fullständig reforih. För en partiel kunde man icke påräkna ett sådant intresse, och den berodde således endast af eftergifter. Af alla dessa ånledningar ansågs det lämpligt att undersöka om en sådan föreniog kunde vinnas genom understödjande af reservantens förslag, som i det närmaste öfverensstämde med Örebroförslaget. Detta vore förkättradt och utdömdt, men föga kändt, ehuru det väl förtjente att begrundas. Talaren redogjorde derefter för de väsendtligaste stadganderna i detta förslag och framställde vid de särskilda momenterna åtskilliga anmärkningar i syfte att visa, att, ehuru principiella åtskilnader förefinnas mellan detta förslag och de andra förslagen, som tillvunnit sig någon uppmärksamhet, dessa olikheter likväl skulle kunna förmedlas, hvilket talaren knappt förut insett. Så trodde han ock det kunna förhälla sig med flera. Ett allvarligt bemödande att komma till en öfverenskommelse skulle således kunna hafva framgång; och då hoppet om partiella förbättringar af någon omfattning nu försvunnit, uppmanade falaren ståndets medlemmar att förena sig för detta ändamål och att utala sina meningar om de grunder, som dervid borde följas. För sin del vore talaren icke obenägen att i mycket närma sig Örebroförslaget. Hr Dahm instämde i den af br Björck gjorda lifliga och sakrika framställningen samt uttalade den öfvertygelse, att vår ståndsrepresentation numera vore föga öfverensstämmande med tidens fordringar. De fyra stånden måste försvinna och ersättas genom en representation, utsedd medelst samfälta val; men härom ville man ej höra talas: Man föregaf som skäl härför, att opinionen ej vore nog utbildad, och att en sådan reform cj funne fullt stöd i den allmänna meningen; men dessa föregifvanden ansåg tal. grundlösa. Hr Björck hade framställt huru den förbättring, man åsyftade, skulle vinnas, och härvid vore föga att tillägga. 1 ett bänspende skiljde sig hr Dahm dock från ha Björck, och det var deruti, att han ansåg den likställighet, stånden numera intaga i förhållande till hvarandra, vara en god sak, som småningom skulle verka nyttigt samt medföra en förening och sammansmältning, och sålunda skulle man; genom att bifalla förslaget om bondeståndets utvidgade representationsrätt, hvarigenom detta stånd komme att ställas i jemnbredd i intelligens och bildning med de öfriga stånden, förbereda reformen till ståndsförfattningens upphörande och antagande af samfälta val. Hr Blanohe. Det harvarit angenämt att höra hr Björck med vanlig sakrikedom och klarhet beröra representationsfrågan, den man verkligen kunnat tro vara, om ej just begrafven, åtminstope nära nog bisatt i glömskans grafkor. Det är äfven fägnande att något betänkande från konstitutionsutskottet blifvit föremål för någon utförligare diskussion inom ståndet. Konstitutionsutskottet är cn tröstlös inrättning. De flesta af våra förslager qväfvas der i sin spädaste barndom, det Bethlehemitiska barnamordet upprepas. nästan dagligen der, och de få varelser, som lyckas komma ut i verlden, kunna icke heller der påräkpa någon högre ålder. Som jag nyss hörde, känner redan hr Björck till det öde, som i berörde utskott i går drabbade en af hans älsklingsmotioner, fast ban ännu icke fått begrafningskortet. Hvad nu den stora represesentationsfrågan i och för sig sjelf angår, så är det eget och i hög grad märkeligt att under det nästan alla andra kinder i mer eller mindre grad skridit fram i politisk utveckling, står vårt land alldeles orörligt. En och annan tycker till och med att det går baklänges. Andra länder, de åtminstone som druckit ur samma bildningens källa som vi, ha redan uppgjort räkningen med de privilegierade klasser, hvårunder de fordom suckat, medan vi, som kunna skryta med vår gamla folkfrihet, ännu befinna oss under en till hälften monöpoliserad statsförfattning. Englands gamla högadel kan numera betraktas endast såsom ett herbarium med några förtorkade blad af den Röda och Hvita rosen uj stäldt i ett särskildt förvaringsrum,