Aftonbladet – 17 april 1860, sida 4

på Lord Greys anmodan den 10 Maj nämnde år till Macaulays fader ett i många afseendeh intressant): bref, af hvilket vi vilja meddela hufvudinnehållet: Efter allt hvad jag hört om er son — skref han — tvifla rjag icke att han Har rika gåfvor. Ni vill göra honom till jurist, men jag önskade dervid fösta eder uppmärksammhet.på några sanningar, hvilka egen erfarenhet påtvingat mig, ehura jag skulle gifva mycket om jag i min ungdom fått lära dem af andras arfarenhew,. Lord Brougham uppmanar dereciter falern att göra sin son uppmärksam på fördelarne af an allmännare bildning, framförallt studerandet at le gamla klassikerna, ty han skulle derigenom undgå faran att försjunka i handtverksmessig enformighet. För att bli en god jurist måste han dessutom noga ära känna sitt facks ledsammaste och obehagligaste letaljer, för hvilket ändamål det vore tjenligt att åta honom praktisera ett år hos en advökat. Efter denna inledning gifver lord Brougham honom följande råd för att utbilda Macaulay till talare: Man måste framför allt vänja sig vidatt tala flytande; denna vana måste hvat och en på sitt sätt söka vinna, ty tillfälligheter och individuella böjelser spela en stor roll i detta afseende. Gåfvan att kunna tala flytande är len grundval, hvarpå man vidare kan bygga. Den kan endast vinnas i ungdomen dels genom skrifoch salöfningar, dels genom deltagande uti sällskapslifvet. Nästa steg är emellertid det afgörande. Och här (vi öfversätta resten af brefvet ordagrannt) finnes blott m regel, medelst hvilken förmågan att tala flytande kan öfvergå till vältalighet. Jag uppmanar er son på det enträgnaste att natt och dåg arbeta med de srekiska mönstren. Först bör han göra sig förtrolig med de bästa tal i nyare tiden (hvilket ban troigen redan gjort), såsom Burbes bästa arbeten t. ex. sankar om orsaken till det rådande missnöjet, talet ;m Amerikas konciliation och om naboben af Arcots skuld, eller Foxs tal öfver omröstningen i Westminster (hvar; första del han bör lära sig utantill), om syska krigsrustningarne eltet om kriget 1803. Dessitom ett par af Wyndhoams bästa tal och slutligen några få at Sheridan, eller kanske alls inga af hoiom. Men dervid får han icke stanna. För att blifva en stor talare måste ban återgå ända till källan ach göra sig förtrolig med hvart och ett af Demosshenes stora tal. Jag anser för afgjordtatt han kan Ciceros tal utantill. De äro utmärkt vackra, men, med undantag af talet pro Milone och pro Ligario jemte några andra, föga nyttiga. Grekerna måste 3mellertid vara mönstren och att läsa dem, som pojkar göra, för att öfva språket blott, är icke nog. fan mäste intrånga i hvarje tals anda, noga känna gartiernas ställning och följa hvarje vändning i bevisningen för att sålunda göra sig förtrolig med den fulländade, renaste och strängaste kompositionsformen. Ju oftare han läser och deklamerar dessa tal (ty de vackraste ställena borde han kunna utantill), desto säkrare skall hans smak skärpas; och sålunda kan han lära huru mycket som kan vinnas med ett: passande användande af några få ord och ett strängt ateslufunde af allt öfverflödigt. Af denna. örsak anser jag cn noggravn bekantskap med Dante för det rvigtigaste näst efter Demosthenes. Det är ett orik-. tigt påstående att imitation efter dessa stora mönster i vär tid skulle vara gagnlös. För resten yrkar jag icke på imitation, utan endast att inhemta deras anda. Men af egen erfarenhet vet jag att just i vår tid. (huru dilig den än må vara) intet gör hälften så kraftigt intryck som det efter grekiskt mönster utförda. Min erfareuhet bevisar visserligen icke mycket, men jag försäkrar att jag aldrig gjort så mycken furore (för att begagna ett moderat uttryck) i rätterna såväl som i parlamentet, ja t. o. m. vid folkmötena, som då jag nästan ordagrannt öfversatt från grekiska talare. Det retoriska slutet af mitt tal i öfverhuset för drottning Caroliha hade jag utarbetat efter att i 3 å 4 veckor tad hafva läst och reciterat Demosthehos. Jag omarbetade det minst tjugo gånger. Derföre lyckades jag också vida öfver min förtjenst. Detta föranleder mig till den anmärkning, att så nyttigt det är att nedskrifva sina tal innan man fått vana att tala, kan er son, äfven sedan ha blifvit öfvad, icke nog flitigt skrifva. Utan tvifvel är det ett besvärligt arbete, det är öjemförligt svårare än att tala impromtu, men det är nödvändigt för att blifva en fulländad talare. Ja, jag går ännu längre och påstår att man till sin död måste fortfara att ord för ord utarbeta sina bästa uttryck. — Frågan är nu om er son vill blifva en stor talare eller icke, om han, med andra ord, vill uppnå den nästan obegränsade makten att i ett fritt land verka för mensklighetens väl. Vill han detta, så måste han följa mina råd. I — Rubens och Vahdyko. Medan Rubens arbetade på sin mästerliga tafla: Christi nedtagande från korset, öfvertalade hans elever en dag hans tjenare att släppa dem in i atelierna, medan Rubens var rest åt landet och icke väntades hem förr än sent på aftonen. En af dem blef under lek och ras med kamraterna kiuffad emot taflan så att han skrapade Magdalenas arm och den heliga jungfruns kind och haka, som Rubens just hade målat färdiga, Stor blef deras bestörtning och alla lagade sig till att fly, men tjenaren, som var ansvarig för olycks händelsen, all den stund han ensam fätt nyckeln i sin vård, stängde dörren och förklarade att inger sluppe ut förr än skadan var reparerad. Ingen kund sätta sig emot denna billiga begäran, eleverna måst kapitulera. De rådslogo om hvilken ibland dem son skulle vara mest kompetent att försöka, och den ut valde fattade darrande mästarens palett. Uppmun trad af de oroliga kamraterna, reparerade han ska dan så fulländadt, att Rubens icke märkte hvad son händt, utan tvärtom påföljande morgon helt förnöj mönstrade sitt arbete och utbrast: den armen ocI kinden äro sannerligen icke det sämsta jag gjort mina dagar. — Den unge mannen, som af denn ofrivilliga komplimang fick mod att yppa sin ger ning, var Vandyke.