Aftonbladet – 14 april 1860, sida 2

koff, dröjde qvar der något längre än vanligt, blef icke något bud skickadt till honom och intet vänligt bref uppmanade honom att skynda sillbaka till slottet. Hvar och en annan än Petter skulle icke utan djup smärta kunnat varseblifva denna synbara förändring. Men -en så ärlig själ som Petters! var orubblig i sin tro. Hvarföre,, sade han, skulle jag frukta för framtiden? Har icke den högsinta Nathalia befallt mig att vänta till slutet af månaden? Kan jag icke vara säker på att hon då skall hålla sina löften, och bör jag icke, fåsom en man med takt, tåligt vänta till påsk utan att uttråka henne med några påminnelser? Och i påsk,, tillade han, i det han blinkade med ögonen och knäppte med fingrarne, i påsk, ol min kära Petter, du blir en lycklig sälle, dul Slutligen inträffade fastlagstiden, som föregir den stora påskhögtiden; solens strålar förkunnade vårens snara annalkande; träd och fält befriade sig småningom från sin hvita svepning; befriade från sina isbojor, återtogo bäckarne obehindradt sitt lopp, svällde öfver sina bräddar och sorlade på ängarne; gräset började grönska på fälten, öch lärkan, den väna lärkan, sväfvade i luften och uppstämde sin herrliga vårsång. Nathalia satt en morgorr vid sitt fönster. Plötsligt steg hon upp under ett utbrott af den lifligaste glädje, sprang till klocksträngen och ringde på Clemens. Clemens,, sade hon med ett ovanligt uttryck af förnöjelse och belåtenhet, vi skola resa i dag. När hennes nåd behagar,, svarade den gamle kammartjenaren. Ett ögonblick derefter var allt i rörelse uti de nyss så tysta rummen vid Grawskoj. Clemens och förvaltaren gingo från det ena stället till det andra, utdelande befallningar och påskyndande betjenterna och kammarjung