Aftonbladet – 13 april 1860, sida 2

lgänge var således den okonstlade och anspråkslöse Petter, hvilken hon kunde behandla alldeles efter behag. sRyttmästare, sade hon, ni har utledsna! mig i dag, gå och lägg er! Och den lydige ryttmästaren drog sig ödmjukt undan för att påföljande morgon åter visa sig med samma undergifvenhet. Ryttmästare., sade hon en annan 2ång, jag tror att ni funderar på att resa i dag, men jag vill att ni stannar qvar hos mig hela denna vecka., Mycket gerna, svarade ryttmästaren; som icke önskade någonting hellre än att få blifva qvar-hos henne. Under det han sålunda drog sig ifrån sin gamle vän Tobias och glömde Pauline, bvilken icke upphörde att tanka på honom, lydde ryttmästaren en oemotståndlig makt, den han icke sökte göra sig reda för. Ännu hade han icke kommit att fråga sig: Hvarföre är jag här? Hvilken känsla kan det vara, som för mig hit och håller mig med så starka band fast hör? Är det vänskap? Är det kärlek? Om det är kärlek, hvilken dårskap! Huru kan jag, en fattig stackare, som knappast eger bundra bönder, hängifva mig åt en så dåraktig dröm? Det är endast uti mytologiska fabler man ser gudinnor räcka handen åt herdarl Om den hederlige Petter gjort dessa betraktelser, skulle han hafva kommit till den slutsats att han borde återvända till Panline och icke uppoffra den unga flickans uppriktiga tillgifvenhet för en förnäm dams nycker, hvilken, efter sin återkomst till Petersburg icke mer ens7skulleskomma ihåg att han fanns till, och som till och med icke skulle våga att lemna honom tillträde till sin salong ifall hon skulle träffa honom. Så tänkte likväl ioke Tobias.