Aftonbladet – 12 april 1860, sida 2

ro anförtrodda åt deras omvårdnad; utan afeende på rang, stånd och vilkor, förenande ina böner med våra, med enhälligt nit anlöto sig till oss till försvar för den apostolika stolens sak och på samma gång den rättisa saken, emedan de fullkomligt förstodo, uru mycket den civila makten är af vigt för årt suveräna pontifikats frihet och jurisdikion. Men Piemonts regering har — det är med n rysning af fasa, som vi säga det — ej öjd med att ha föraktat våra varningar, åra klagomål och ecklesiastika straff, fortarit i sin förvändhet. Sedan den på alleanda orättfärdiga vägar, medelst penningar, otelser, skrämsel och andra svekfulla medel itpressat allmänna omröstningens resultat, har len ej dragit i betänkande att bemäktiga sig åra ofvan uppräknade provinser och lägga lem under sitt välde. Vi sakna uttryck för tt ogilla ett sådant dåd, som i sig innefattar ula slags dåd, ty det är i sjelfva verket ett :roft helgerån att sålunda tillegna sig en anans rättigheter, att förakta den naturliga och sudomliga lagen, att trampa under fötterna örnuftets grundsatser, och att vända upp och red på den verldsliga maktens och samhällets ;rundvalar. Sedan vi å ena sidan tagit i betraktande, cke utan att känna en bitter smärta i djupet vt vår själ, att nya böner skulle vara fåfänga ch förspillda på dem, som likt döfva huggrmar tillsluta sina öron och äro känslolösa ör våra tillsägelser och våra klagomål, samt den andra sidan vi insett hvad kyrkans och den heliga apostoliska stolens sak under så mycken orättfärdighet och då de äro så våldsamt anfallne af de ondes brottslighet; så anse vi oss böra undvika att genom en ulltför lång tvekan det skulle se ut som vi brusto åt våra pligters storhet. Fördenskull och när sakerna kommit till denna punkt, begagna vi oss — härutinnan trädande i våra store föregångares fotspår — af den suveräna makten att binda och lösa, som vi af Gudi nundfått, på det att strängheten af de straff, vi pålägga de brottslige, må tjena de trogne till gagn och föredöme. På dessa skäl och efter att hafva genom offentliga och enskilda böner åkallat den Helige Andas upplysning, efter att hafva rådfört oss med kongregationens högvördige kardinaler: I Gu! allmäktigs, de heliga apostlarne Petri och Pauli och vårt eget namn förklara vi, att alla de, hvilka gjort sig skyldiga till rebellion, invasion, usurpation eller anden angrepp, öfver hvilka vi uti ofvanberörde handlingar af den 2 Juni och den 26 September beklagat oss; alla de, som äro medbrottsliga, som befordrat, tillstyrkt och gillat sådana angrepp; alla de slutligen, hvilka hafva gynnat utförandet af dessa våldsbragder eller sjelfva otfört dem, hafva ådragit sig den större bannlysningen samt annan näpst och kyrkligt straff i öfverensstämmelse med den heliga kafoniska lagen och de apostoliska konstitutionerna, de allmänna konciliernas och särskildt det heliga Tridentinska konciliets beslut; och, om så skulle erfordras, banulyse och anathemisere vi dem på nytt, dervid förklarande dem beröfvade alla dem beviljade privilegier och förmåner af hvad slag de vara må, så väl dem de erhållit af oss som af våra föregångare; vi vilje, att de icke skola kunna blifva befriade och lösta från denna näpst af någon annan än oss sjelfve eller vår efterträdare (med undantag af dödstillstånd, men om de tillfriskna hemfalla de åter under kyrkans straff); vi förklare dem oförmögna och ovärdiga att mottaga absolution, allt intilldess de offentligen afsvurit, återkallat och gjort om intet alla sina brott och återställt allt uti sitt förra tillstånd, gjort bot motsvarande brottets beskaffenhet, och sålunda tillfredsställt kyrkan, den heliga stolen och oss. Alltså bestämme och förklare vi härmed, att icke blott de brottslige, hvarom här särskildt är fråga, utan derjemte deras efterträdare på de platser de innehafva, enligt hvad vi härmed kungöre, aldrig, under hvilken förevändning det vara må, kunna anse sig undantagna eller befriade från skyldigheten att afsvära, återkalla, göra till noll och intet sina brott, eller att verkligen och fullkomligt förut och efter omständigheterna tillfredsställa kyrkan, den heliga stolen och oss; vi vilje tvärtom, att för det närvarande och för framtiden denna förbindelse skall gälla till sin fulla kraft och verkan, om de någonsin vilja komma i åtojutande af absolution! Men ehuru vi äro nödsakade att uppfylla en så sorglig skyldighet, förgäta vi i icke att vi här på jorden innehafve Dens plats, som icke vill syndarens död, men att han sig omvänder och lefver,, Dens, som kommit på jorden för att suppsöka och frälsa dem som förtappade äro. Fördenskull. anropa vii vårt hjertas ödmjukhet oaflåtligen med brinnande böner Hans barmhertighet, och bedja varmt att alla de, mot hvilka vi måst använda kyrkans stränghet, måtte varda upplysta af Hans gudomliga nådesljus och att Han i sin allmakt täcktes återföra dem från förtappelsens väg till lycksalighetens stig. Slutet af den påfliga bullan innehåller gammal-kurialiska föreskrifter rörande dess kungörande och förvarande. En stämma från utlandet om våra folkskolor. Från Finland har i dagarne hitkömmit en