Aftonbladet – 12 april 1860, sida 2

niskornas eviga välfärd, utgör hon, 1 kraft af sitt gudomliga ursprung, ett verkligt samfund; hon måste följaktligen för utöfvandet af sin hel. pligt åtnjuta en frihet, som ej är beroende af någon verldslig makt. Som hon var beröfvad den makt, som är af nöden för att handla på ett efter tid och omständigheter afpassadt sätt. har det händt, att då det romerska väldet genom den gudomliga försynens beslut störtat samman och det blifvit fördeladt i flera konungariken, pontifikatet i Rom, som Kristus utvalt till hufvud och medelpunkt för sin kyrka, erhållit en borgerlig öfverhöghet. Gud har i sin stora visdom tillåtit detta att hända, på det att bland en så stor myckenhet särskilda verldsliga furstar den påflige suveränen må ega den politiska frihet. som är så nödvändig, på det han må kunna obehindradt utöfva sin andhga makt, sin myndighet och sin jurisdiktion; och det måste vara på detta sätt. på det att ej inom den katolska verlden må finnas ringaste anledning att tvifla på, att de verldsliga myndigheternas inflytande eller parriandan icke i några omständigheter inverka på den universella styrelse, som är den påfiiga stolen anförtrodd och hyilken hvarje församl.ng på grund af den påfliga stolens abMT företrädesrättighet bör vara underkastad. a Men det. är lätt begripligt, att en suveräni1et sådan som den romerska kyrkans, oaktadt hon till sin natur innehåller någonting verldsligt, kän ega en andlig karakter genom de egenskaper, som hennes bestämmelses heliga natur och de trånga band, som förena henne med kristenhetens största intressen, förläna henne, hvilket ingalunda utgör något hinder för att hon vakar öfver folkets lycka, på sätt de romerska påfvarne under en lång följd af århundraden gjort, enligt det lysande vittnesbörd, historien gifver deras handlingar. Som den makt, hvarom fråga är, sannerligen har kyrkans gagn och fromma till ögonmärke, är det ej underligt, att denna samma kyrkas fiender ofta försökt att genom alla slags försåt och attentater störta och tillintetgöra henne. Men deras brottsliga ansträngningar skola, tack vare det oaflåtliga beskydd, Gud förunnar henne, förr eller senare förqväfvas i sin vanmakt. Redan har verlden under dessa beklagliga tider haft tillfälle att erfara hvilka afskyvärda vägar kyrkans och den heliga stolens fiender beträdt i det de kasta skrymteriets slöja öfver sina lögner. Då de, till trots för de gudomliga och menskliga lagar, hvilka de trampa under fötterna, sträfva att beröfva den heliga stolen den verldsliga makt, den innebar, anfalla de icke numera såsom fordom med våld och vapen, utan genom falska och förderfliga satser, hvilka de skickligt sprida, och genom de folkrörelser, som deras ondska underblåser. De blygas ej att upphetsa folken mot sina legitima furstar till brottsliga uppror, hvilka på det tydligaste och formligaste sätt fördömas af aposteln, då han säger: Hvar och en underkaste sig den makt, som är satt öfver honom. Det finnes ingen makt, som ej är af Gud. All makt, som är, är af Gud. Hvar och en, som sätter sig upp mot öfverheten, sitter sig upp mot Guds ordning, och hvar och en, som gör uppror met öfverheten, ådrager sig fördömelse.n Men på samma gång dessa arglistiga och ondskefulla menniskor angripa kyrkans verldsliga makt och förakta hennes vördnadsvärda myndighet; gå de så långt i fräckhet, att de oaflåtligen bedyra sin vördnad och tillgifvenhet för kyrkan; och det beklagligaste af allt är, att bland dem, som besudla sig med ett så fördömligt uppförande, finnas de, hvilka i egenskap af kyrkans barn äro förpligtade att begagna den makt de besitta öfver de dem underkastade folken, till att försvara och beskydda benne. Isynnerhet Piemonts regering har tagit del i de svikliga och ondskefulla intriger, som vi beklaga, och man känner redan, hvilka oförrätter och intrång i detta konungarike tillfogats kyrkans och hennes heliga tjenares rättigheter; vi ha deröfver bittert beklagat oss, isynnerhet i vår allokution i konsistorium den 22 Januari 1855. Efter att ända dittills ha föraktat våra rättmätiga klagomål, har nämnde regering gått så långt i fräckhet, att hon till den allmänna kyrkans förfång vågat tilvälla sig den verldsliga makt, hvars ledning blifvit af Gud öfverlåten åt den heliga stolen, hvilkens sändning, såsom vi här ofvan visat, det ä. att uppräithålla och skydda henne. De första förebuden till dessa angrepp visade sig. i pariserfördraget år 1856, då bland flera speciella bestämmelser åhågan att försvaga den romerske påfvens makt och att minska den heliga stolens myndighet uppenbarade sig. Men då kriget sistlidet år utbröt mellan kejsaren af Österrike och konungen af Sardinien, med. hvilken. sednare franske kejsaren frivilligt allierade sig, sparades intet brott, ingen list för att på alla upptjokll.a sätt till ett brottsligt affall egga de folk, som lyda under vårt påfliga välde. Agenter utsändes öfverallt, man strödde ut guld, man anskaffade vapen, man spred nedriga brottsliga skrifter och tidningar; ingen trolöshet lemnades oförsökt af dem, hvilka, ehuru delegerade af denna s yrelse i Rom, utan aktning för folkrätten och hederns lagar, hängåfvo sig åt hemliga stämplingar, för att bringa undergång åt vår päfliga regering. Efter dessa tilldragelser utbröto uti några af de under oss lydande provinserna hemligt förberedda uppror; sedermera proklamerade de, som voro driffjedrarne i desamma, den kungliga diktaturen, och då skickade den piemontesiska regeringen -kommissarier, hvilka under en annan benämning bemäktigade sig styrelsen öfver dessa provinser. Med dylika fakta för ögonven, uraktläto vi ej att i våra allokutioner den 2 Juni och den 26 September sistlidet år högljudt beklaga oss öfver detta våldförande å den heligastolens stater samt att allvarligen återkalla i dessa helgerånande våldsverkares minne de genom kanoniska dekreter fastställda kyrkobann och straff, för ar t DRG fn rer fr ne RR tg 09 UY Lf bn Fö, gg I ne I fö fännt PJ AA ot ft fenan nn Ile YA Jo Jg