Aftonbladet – 11 april 1860, sida 3

Vid allt.som kpyter själ vid själ i. ro, Och vid den eld som brände Dido ned, .Då falsk ZEneas sågs på. segelled, . Vid alla band som nånsin. män ha kränkt, Till antal fler än qvinna nånsin tänkt — Det är denna underbart älskliga blandnin af frisk, ren känsla, af ungdomligt öfvermod och outplånlig, genom tårar leende humor, som så väl kläder Sbakespeares qvinnor. Och omedelbart derefter viker sedan .den skenbara anläggningen af allvarlig känslouppbrusning för det bedårande uti en grundlös, at Hett blod ammad och af yppighet och overksamhet stegrad nyck. Helena uttalar domen öfver sig och öfver hela saken uti följande ord: Hvad lågt och orent och utan värde är Snart kärlek både form och glans beskär. Ty kärlek ser med sina känslors svindel Och derför målas Amor äf med bindel; Han flyger, utan vett i någonting, Blind och bevingad oförsynt omkring. , Så begagnar Demetrius hvarken ögon eller förnuft, då han öfvergifver den älskande bruden och springer efter den mot honom fientliga Hermia. Och i paroxysmens högsta stadium uppträder Helena. Den mest fullkomliga insigt uti dårskapen af hennes företag — ett förträffligt drag — har icke den ringaste verkan på hennes uppförande: i. Han tjusad är af Hermia, och svärmar, Och jag, af honom tjusad, honom härmar., Så börjar hon genast med den, endast genom: den drömmande -kärleksnyckens viljeoch medvetslöshet, förklarliga dårskapen att för sin otrogne älskare omtala medtäflerskans flykt. Endast för att få se och tala med den älskade, öfverkorsar hon ödets, för hennes: egen böjelse gynsamma vändning. Detta drag är alls icke onaturligt. Den, som blott uhder en enda bal kunde samla de passande och själfulla anmärkningar, hvilka Midsommarnattsdrömmens heta feber aflockar sköna och fula: läppar, skulle säkert icke undgå att äfven i detta vågade drag beundra skaldens djupa menniskokännedom. Från detta ögonblick blir handlingen allt mera drömlik och förvirrad. Försvarslösa, falla de af det yppiga blodets: nyck beherrskade hjertan i de gycklande aridarnes våld, hvilka drifva sitt oskyldiga spel med de dödligas dårskaper. Ty oskyldig, i ordets fullaste mening, om också lättsinnig och bekymmerslös i an-. seende till de möjliga följderna, är handlins gens hela anläggning. Väl ler Oberon; liksom hans bundsförvandt Cupido, åt älskande hjertans falska eder, väl har han icke gjort sig samvete af att vända. den förr rätt muntre Thesei böjelse till Perigenia, Aegla och Ariadne, medan han sjelf som galant kurtisör hos Hippolyte helt afsigtligt förtretar sin Titania. Men när ban får se den gråtande, öfvergifna Helena, drifver honom hans godmodighet ögonblickligt till: hennes. bistånd; all vidare förvirring, oberäknadt Titanias grotöska bestraffning, är det gycklande tillfällets verk, åt hvilket väl Puck har sin stdra lust, men uti hvilket han icke har någon egentlig skuld. I stridsscenen stegrar sig det allmänna tumlet till den vildaste, mest groteska humor, och det är hög tid att Auroras portar öppnas, att hornens klang och den friska jagtens glada larm göra ett slut på det förvirrade drömlifvet, och föra den komiskt bedårade ungdomen åter tili klart medvetande och till den mindre romantiska, men mera solida glädjen af ett säkert egande: Och. här ingriper Theseus, den förträffligt antydda, af lefnadslust och helsa strå!ande idealbilden af den från en lycklig lefnadshöjd förnöjsamt nedblickande verldsmannen, betydelsefullt uti handlingen. Helt ögonskenligt gömmer sig bakom denna mask festens konung, den gynnare, hvad han ock må heta, till hvars ära Shakespeare skapat sin xMidsommarnattsdrömn. Karakteristiken, som hittills blifvit nästan fullständigt försummad, och som inskränkts till den något handgripligt utförda kontrasten mellan den lilla koleriska Hermia och den högvexta, milda och sentimentala. Helena, tager här en starkare prägel och visar här och der till och med de fina drag som förtjusa oss i skaldens sednare lustspel. Som det anstår den ikte gentlemannen, har Teseus delat sin glänsande ungdom mellan kärlekens och rg triumfer, Icke utan skäl blifva hang fordna eröfringar omnämnda och hans förnäma flyket satt uppå Cupidos och hans elfbeherride förtrognes räkning. Men med hans ta, afgörande dubbelseger öfver Hippolytas bjerta och vapen bafva hans ungdomspassiooer fått vika för em reellare lifsåskådning. Icke med sentimentala suckar, icke med den månbelysta trollnattens fantastiska svärmeri, emotser han njutningens och egandets timma. Hans längtan är den mera materiella hosen styfson, för hvilken modrens torra ålder tär för länge på bans räntor. Öfver kärleken har han, för en lycklig brudgum, öfverhufvud ganska förnuftiga åsigter: — Galbingar och kära Så kokhet hjerna ha, så bildrik själ Att vida flera saker de förnimma Än något kallt förnuft förmår begripa. Poeten, älskaren och galningen Af idel fantasi bestå; den ene Fler djeflar ser än helvetet kan rymma Så dåren; älskarn; lika kollrig, sör Den sköna Helena i en negrinna.s — Här akte man sig väl att vilja söka ett satiriskt utfall af skalden emot sin och: festens hjelte, Det är tvärtom hans afsigt ått uti honom, bredvid segraren och festens lycklige konung, framställa den fint bildade konstkännaren, och att prisa den vänlige, genom rik erfarenhet till mildt öfverseende stämde domaren öfver hvarje välmenande framställning. Och i ingen nykter hvardagsmenniskas mun hade hanålagt det skaldens herrliga pris som omedelbart ansluter sig till de nu citerade orden; Hvilka gyllene ord låter han honom icke svara de näsrynkande konstkännarne, hvilkas vishet icke kan lugna sig framför de stackars handtverkarnes välwenande lustiga tragedin: sa TVat häcta af dat kätvr clamat tr hava okavosnal