Aftonbladet – 11 april 1860, sida 3

velat bevilja sådana. En Midsommarnattsdröm, AF SHAKESPEARE. Kriiskt-estetiska betraktelser af F. Kreyssig. (Slut från gårdagsbl.) Jag tänker här på de folkenliga tomtarnes råa, nästan tölpiga humor, af hvilken i Midsommarnattsdrömmens eleganta och lätta elfgestalter utan tvifvel en ganska stor dosis finnes qvar. Framförallt hos Puck, den nordiska bondesagans genomdrifne skälmoch gycklarande, som i sitt läderkyller, med sitt bruna, förbrända ansigte, endast blifvit ganska knapphändigt civiliserad genom umgänget med Titanias månskenssvärmande elfvor. Till Titanias lek med indiska prestbarn, till Oberons förtroliga vänskap med Cupido, bilda hans verksamhet och äfventyr den kraftigaste, mest lustiga motsats. Han är från början fill. slut den personifierade, anglosachsiska folkhumorn, han är sagans Robin-Good-Fellow (Nisse-goddräng), den sluge gycklaren : — — — som med trollskt besvär För flickorna i byn en buse är. Som skummar mjölk, som puts i tjärnan gör; När matmor tjärnar, får hon aldrig smör. De upptåg, med hvilka Puck, för att berömma sig, kompletterar elfvans skildring, äro alls icke af den finaste sorten. Han narrar hingsten genom stoets gnäggning, han stänker ned mutter med öl genom att lägga sig istopet under form af ett äpple, och drar undan stolen för gamla mormor när hon vill predika. Skälmstycken äro hans rätta element; han har sin hjertliga glädje åt striden mellan Hermia och Helena, och de-konstutöfvande handtverkarne äro för honom ett välkommet vildbråd. Men ifven utr hans skarpaste skälmstycken finns hos honom intet ondt: Den, som ger honom helgdagsgröt och smek, Hans arbet gör han, allt går som en lek. Nu frågar man sig, huru kommer denne lustige ture till Oberons hof, hur kan denna med uppenbar förkärlek utförda figur förena sig med den grundid som vi velat spåra uti införandet af elfvornas glada slägte på scenen? Hvär finnes här den aristokratiska sedens och den estetiska, festliga stämningens :idealiserade bild? Vi tro att en enkel erinran om det sextonde århundradets egendomliga sed är nog för att utplåna detta tvifvel. Långt ifrån att störa, tillhör Pucks råa och folklustiga gestalt helt och hållet spegelbildens fulländning. Ty denna jäsande, ungdomligt skapande tidsålders brokiga, originella och högpoetiska lefnadsfor.mer utgöra just en märkvärdig blandning af rå, ursprunglig, ofta för mycket ursprunglig humor, och den finaste raffinerins af estetisk och sällskaplig bildning. Den sällsamma blandningen af höglyrisk patos, spetsfundiga, sirliga komplimenter och stickord samt råa, om ieke rent af oanständiga spratt, hvarutaf Shakespeares flesta lustspel öfverflöda, gifva derpå ett talande bevis. Uti en tid, då den jungfruliga drottningen, den fina tonens och der stränga tillbörlighetens mönster, helt öppet tillstod sin förkärlek för Falstafs karakter, och uttryckligen för hans skull af skalden beställde ?Muntra fruarne i Windsor?; uti Rabelais, Fischarts, Tarltons och Thomas Heywoods århundrade fick en clown icke saknas vid Oberons hof, lika litet som de dumma handtverkarne vid Thesei bröllopsfest — eller, föratt likna litet vid stort, lika litet som den Jinkande Vulkan uti Homårsolymp. Isynnerhet ett bröllop, en solennfest utan en clowns kälmstycken skulle hafva varit att förneka nöjet dess pikantaste krydda. Och det är långt ifrån något blott infall, eller ett fel emot planen, att just denne lustiga ture håller inigens trådar och sätter styckets hela personal skämtet fullkomligt den festliga verklighetens gycklande och poetiska motbild, Och helt naturligt vänder sig nu hela förvecklingen af den omkring denna kärna fantastiskt grupperade handlingen omkring en ungdomlig, hetblodig kärleks nycker och förvirringar. För att bevara den stora passionens? värdighet, börjar förvecklingen med den vanliga, tragiska anläggningen. Böjelse och sed, barnelig pligt och glödande lidelse synas vilja rusta sig till en allvarlig strid. Också den bedröfliga gamla historien om till dussintal brustna bjertan får icke felas uti ensemblen. Den uppretade komedifadern hotar med kloster och död, med märkbar gravitet uttalar Theseus sin. dom, och de älskandes hjeltemod berättigar till de skönsta förhoppningar. Men snart nog märka vi att det icke är så farligt. Redan vid Hermias och Lysanders första afsked ljuder narrkåpans bjellra klar och tydlig genom den präktiga inledningens föjtoch harpoklang, och hvem påminner sig icke Loren298 och Jessicas kostliga nattscen, då Hermia utropar: Jag svär dig vid Cupidos bästa båge Och vid hans bästa pil med gyllne udden, Vid kärleksdufvors oskuldsfulla tro, i rörelse. Först derigenom blir det muntra