Aftonbladet – 11 april 1860, sida 2

LITTERATUR Den spekulative filosofen Johan Jacob Borelius i Kalmar. Upsala, 1860. Det var oss ett nöje att för någon tid sedan kunna anmäla en af I ktor Borelius utgifven kritik af Boströmska filosofien, emedan det lilla arbetet syntes oss vittna om varmt nit för den vetenskapliga forskningen, skärpa : tanken, klarhet i framställning och den humanitet i bållning och uttryck, som den läsande allmänheten bar rätt att fordra af hvarje litterärt arbete. Det ä deremot med ledsnad vi 1 dag anmäla ett bedröfligt alster fråh Upsala, hvilket med cynisk öppenhet på sin första sida förklarar, att vändamålet med skriften icke är att föra en vetenskaplig diskussion med hr lektor Borelius, hvartill hans hufvud och kunskaper icke på något sätt egna sig (ektor B:ii hufvud och kunskaper egna sig ej att föra vetenskaplig diskussion med lekt. B.! Hvartill egnar sig dens hufvud; som skrifver på det sättet?), utan man vill:h r blott tydligen visa och göra påtagligt, att hr lektorn aldrig har varit ämnad af vår Herre till tänkare, och att han följaktligen gjorde klokast och bäst, om han icke besvärade sig (mig?) med några vetenskapliga, kritiker, eller om han till och med gåfve hela den spekulativa filosofie: på båten. Hans spekulativa förmåga är nemligen af den klena art och beskaffenhet, att han sällan kan sätta tre meningar efter hvarandra på papperet, utan att framkomma med någonting, som röjer antingen okunnighet eller tanklöshöt eller oreda och börtKonimenhet i hufvudet. Också — — — bestrider han utan all svårighet hvad helsthan behagar i det han kriticerar, hvilket är ganska naturligt, då förståndet dervid ej hindrar honom, och då han vet uvgefär lika så litet hvad han sjelf säger, som han begriper hvad andra hafva sagt. Redan skriftens på tre ställen upprepade titel ed det deri inlagda hånet deröfver, att en, som befinner sig i Kalmar, kan understå sig att orda i filosotiska ämnen, är tillräckligt betecknande för det gränslösa och ohejdade öfvermod, hvaraf hela skriften är ett uttryck. Ehuru vi icke äro vänner af den Boströmska filosofien, och sålunda icke borde känna någon särskild ledsnad deröfver, att skolans hufvud och adeptet förgå sig, skulle vi dock önskat, att de af sitt förstånd varit hindr-de att nedskrifva sådana tirader, som de citerade. Dylika utfall hafva det emensamt med alla andra passionens öfverdrifter, att de ej bevisa någonting annat än sin: egen oriktighet, och att deras författare vid nedskrifvandet varit i den för en vetenskapsman olyckliga sinnesstämning, att han ej kunnat kasta en kritisk blick på sig sjelf eller skipa någon rättvisa åt andra. På de 86 sidorna, der i 141 anmärkningar broschyrens anförda thes skall bevisas, finna vi öfverallt denna iakttagelse bekräftad: öfverallt samma bitterhet, samma cyniska öfvermod, samma sträfvande, icke att vederlägga, utan att rent af intellektuelt krossa sin vedersakare, och derföre samma uppenbara misstydningar af ord och talesätt. Man vänder sig bort från detta med samma obebag, som man vänder sig från åsynen af en vild och rå strid, i hvilken man icke har någon befogenhet att uppträda som skiljedomare. En. politisk tidniog kan nemligen endast mera i förbigående egna sig åt litterär kritik och nödgas vanligen inskränka sig till att anmäla ett och ånnat af den vetenskapliga littera urens alster; men hon måste alltid i det sunda vettets namn protestera mot sådana afsteg från litterär s:ns och vetenskaplig värdighet som denna Upsala-pamflett. Det är denna protest vi nu uttala. Ty kan det väl vittna om sans och värdighet att en författare, som så noga tyckes känna; huru mycket tankearbete (se pag. 50) prof. Boström användt på lösningen af en filosofisk fråga, och som vä. derföre vill göra anspråk på namn och heder af vetenskapsman, nedlåter sig att nedskrifva 86 tryckta sidor, blott för att frånkänna en filosofisk motståndare HKufvud och kunskaper! Vi trodde att vetenskapen hade en högre uppgift än denna; men wi vilja ej bestrida: att hvar och en kan sjelf bestämma sitt syfte. Det blir derefter: högt eller lågt, allt som mannen är tilloch härvinner det sin förklaring af en anmärkning på 85:te sidan, der det Beter, att prof. Boström såsom filosof ej gör något det minsta afseende på den obildade eller ens på den bildade allmänheten. Att han ej heller som gentleman eller pamflettförfattare synnetligen gör afseende åtminstone på den bildade allmänheten, blir tydligt af hans ofvan citerade yttranden om hr Borellus, äfvensom af. omdömet (pag. 85) om en referent i Nya Dagligt Allehanda, den han säger hafva ett mera oredigt, för att ej säga otympligt bufvud än Borelius,, ochom hvilken han naivt utbrister: vHvad annat kan man väl göra med en Danvikskandidat af det slaget än låta honom gå lös och uttala sina tokerier, så länge han icke förför sig på folk håndgripligen? Nej, bannerligen något annattorde vara att göra, i brist på någon Torquemada för filosofiska kättare, så vida icke hr Boström skulle fiina med sil filosofis grundsatser öfverensslämmande att upplysa och på ett hu