Aftonbladet – 11 april 1860, sida 2

20 kannors tillverkning pr dygn, när enkeljd redskap begagnades. si Erfarenheten lärde snart de mindre brär neriernas egare att redskapens afverkningsförmåga berodde af dess konstruktion och kunde fu csenligt höjas. Det är notoriskt och af che-;v fen för bränvinskontrollverket officielt uppgifvet, att vid en stor del mindre brännerier senom hvarjehanda anstalter, kunnat afverkas mer än tre gånger så mycket bränvin, som af rikets ständer var antaget såsom möjligt, och att således dessa brännerier i sjelfva verket-ej: erlade mer än 30: procent af den åsatta skatten. Det vill säga att ett bränneri, som för dubbla beloppet af 20 kannors panna, eller för 36 kannors tillverkning pr dygn, skattade 21 rdr 60 öre, hade mångenstädes tillverkat 120 kannor och således undsluppit med 18 öre skatt pr kanna. Med mindre välberäknad redskap afverkades naturligtvis icke lika stor qvantitet; hvadan skatten i somliga af de mindre brännerierna torde hafva uppgått till 20 å 30 öre pr kanna, i stället för de lagliga 60 öre. Att rikets ständer beräknat afverkningsförmågan hos de mindre bränneriernas redskap för lågt motverkade således syftemålen med reformen i bränvinslagstiftningen, hvilka voro lels att förminska superiet genom bränvinets rördyrande och dels att skaffa staten en betydlig inkomst. Det satte de mindre brännerierna i stånd att med ganska betydlig förenst undersälja de större och måste, om be-): räkningsgtunden icke blefve ändrad, leda till der sednares förminskande och slutligen till deras upphörande. I proposition till rikets nu samlade ständer föreslog K. Maj:t derföre, att afverkningsförmågan hos enkel redskap i mindre bränneri bädanefter skulle beräknas till 3 gånger pannerymden och Hos redskap med mäskvärmare till 4 gånger samma rymd. Genom detta förslags antagande skulle beskattningen å de mindre brätmeriernas tillverkmng således blifva höjd med 30 procent, men de ändock faktiskt förblifva i åtnjutande af en betydande fördel framför de större brännerierna, hvilka, i följd f kontrollen, måste erlägga 60 öre skatt för varje kanna som de tillverka. — För att i stället bereda dessa någon fördel och för att detjemte bringa bränvinshandteringen ett steg närmare dess slutliga frigörelse, föreslog K. Maj:t jemväl; att det skulle lemnas dessa brännerier rättighet att bränna under 7 månader af året. I afseende på skatten föreslog K. Maj:t att höja den från 60 till 75 öre pr kanna. Sammansatta. bevillnings-,lagoch ekonomiutskottet, till hvilket den kungliga propositionen blef remitterad, fann den föreslagna förHöjningen i beräkningen af redskapens afverkaingsförmåga icke tillräcklig att leda till bränvinets fördyrande och bränvinsbränningens närmärnrde till en fri fabriksnäring. Det föreslog i stället följande hufvudsakliga förändringari nu gällande lagstiftning angående bränvinstillverkning: att vid alla brännerier må begagnas redskap af hvilken storlek och beskaftenhet som helst; att ingen annan väsentlig skilnad skall vara mellan större och mindre brännerier än att i de förra må tillverkas minst 300, och i de sednar minst 100 kannor pr dygn, allt af 30 procents styrka (ungefär Ö gradigt); ätt vid båda slagen af brännerier skola anställas kontrollörer, och tillverkningen beskattas efter uppmätta gvantiteren; samt att bränningstiden för hvarje bränneri, större, eller mindre, skall vara högst 3 månader af året, med valfrihet inom tiden från den 15 Okt.—15 Dec. och 15 Jan.—-15 April: Utskottet föreslog skattens bibehållande vid nuvarande 60 öre. Utskottets samtliga ledamöter af bondeståndet afgåfvo en skarp protest mot majoritetens förslag till förändrade vilkor för bränvinsbränning i mindre bränneri. De anförde: Det säger sig sjelft, att detta förslag, med dess påbud om kontrollörers anställande vid hvarje bränneri, måste, då de mindre brännerierna icke kunna bära de kostnader, som kontrollen erfordrar, nödvändigtvis leda derbän, att all annan bränvinstillverkning, än den fabriksmessiga, hädanefter blifver omöjlig, ty en sådan lag, som gör kontrollkostnaden för 100 kannor lika med den för 1000, utesluter desto hellre hvarje tanke på täflan från den mindre bränvinsbrännarens sida, som jemväl öfrige kosthader måste falla sig drygare vid ett mindre bränneri, der samma besparing af tid och arbete, som vid ett större, äldrig kan åstådkommaås; och ett totalt förbid mot all bränvinstillverkning i mindre brännerier hade åtminstone så till vida varit bättre, som detsamma egt öppenhetens stora förtjenst. — Närmaste följden af utskottets förslag skulle blifva en försäljHing till vrakpris af alla de dyra inventarier, som finhas vid de mindre brännerierna och bland hvilka den koppar, som staten inlöser, endast utgör en obetydlig del. . Dernäst skulle sjelfva bränneribyggnaderna, af hvilka ensåmt inom provinsen Blekinge icke mindre än 201 st. samt inom provinserna Skåne och Östergötland ej obetydligt antal lika beskaffade finnas uppförda af gråsten eller med grundmurar af steny blifva ett dödt kapital, som, då dessa byggnader vanligtvis ligga afsides, icke skulle kunna för gårdens öfriga ändamål tillgodogörås. Denna mörka och till en stor del väl äfven sanna målning af de mindre bränvinsbränneriernas öde; i fall utskottets förslag om kontrollörers anställande blefve till lag och således de mindre brännerierna icke längre kunde undgå att erlägga lika skatt med destörre, har icke lyckats beveka adeln samt presteoch botgarestånden, utan dessa tre stånd hafva gemensamt bifallit utskottets hemställan i denna del, hvadan det är afgjordt att bränvinet skall vid mindre så väl som vid större brännerier uppmätas och efter uppmätta kanntalet beskattas. TI äfseende på minsta tillverkningsbeloppet vid mindre bränneri ha adeln och presteståndet beslutit att det skall blifva 300 kannor, men borgareståndet att det skall blifva 100 kannor pr dygn; hvaremot bondeståndet beslutit att det gamla minimurh skall fortfarande gälla. Härom kommer således att vo