Aftonbladet – 10 april 1860, sida 2

— Den är ganska egendomlig denna logik för tillfället, som nu från vissa håll användes vid kommenterandet af ståthållarefrågans -afgörande. Man etablerar helt enkelt den läran, att en myndighets kompetens att besluta ett ärende icke beror af ärendets natur, utan af den på förhand bestämda utgång frågan skall erhålla. Följaktligen, i förevarande fall: den norska regeringen, d. v. s. Norges konung i norskt statsråd, var behörig att afslå Storthingets framställning i ståthållarefrågan; men denna regering skulle icke ha varit behörig att bifalla samma framställning. Hittills har visserligen på alla områden, i lagstiftning, i rättskipning, i administration, den grundsats varit följd, att en beslutande myndighets kompetens att pröfva och besluta om ett föreliggande fall i första rummet blifvit afgjord. Derefter har saken blifvit till pröfning företagen, och på denna lagenliga pröfning har det sedermera: berott, hvilket utslag, som afkunnats. Men den tid lärer vara förbi då denna grundsats var gällande. Numera, då ett mål anhängiggöres hos en domstol och den frågan uppkastas: är domstolen kompetent att taga befattning med denna sak? — då blir svaret icke ett ja eller ett nej, utan det kommer att heta: domstolen förklarar sig kompetent att frikänna, men icke att fälla, och som domstolen redan på förhand och innan målet blifvit i laga ordning föredraget har bestämt sig för att frikänna, så förklarar sig domstolen kompetent att upptaga målet till pröfning; eller tvärtom. Och på samma