Aftonbladet – 10 april 1860, sida 2

ocknar. Äfven inom Skaräborgs län skall det stå nindre väl till med kreaturen och deras föda. — Från Ore i Dalarne skrefs d. 30 Mars ill Falu Tidning: sTisdagen den 27 dennes företeddes här ett lika srymt som övanligt skådespel. Tvenne elgar af de höndratal, som denna vinter skjutas eller på annat sätt dödäs, hade — förmodlisen af finnar från Orsa — blifvit jagads öfver Oreön till Norbron, der den ene dels gick, dels samm ver vattendraget; den andre, mindre lycklig, föll ned genom den svaga isen, der han, endast med hufvudet öfver densamma, låg och såg sig omkring en Irög timtnie — helt lugn, som det tycktes. Varm och, sotii bönderna sade, svettig, efter jagten, trodle något hvar, att Hat i ået kalla vattnet snart skulle stelna och förgås; men nej — det tycktes ieke bekomma honom någonting, och man såg huru Han, för att hålla sig uppe, tranfpade det djupa vattnet. Slutligen förgick honom dock tålamodet; han började höja på sig och bröt med hals och bringa sönder len svaga isen, tills dess han kom i öppet vatten, ler hat, äfven i detta svaghetstillstånd, samm med en förvånande lättket, sökande sig en landgång på den motsatta stranden. På samma sätt som förr bröt ban med hals och brioga sönder isen eller krössade der fred framfötterna, nådde omsider bottnen och steg — dock med rimöda och under starka pustanden — upp på den stöbetäckta isen. Der stod han en stund och såg sig omkring, skakande vattnet af sig, försökte äfven att gå ett och annat steg, men lade sig omsider, antingen redan skjuten eller nedtagen af de mångfaldiga strapatserna. Hvilken menskligt sinnad skulle icke gerna hafva velat rädda let arma Gjörets lif? — Så skedde dock icke; efter ;n eller annan tiraree sköts eller troligare ihjälslogs han, der han låg. Denna jagt är grym, och det är em skam, att den på intet sätt skall kunna stäfjas. Skyttarne framila snabbt och obehindradt på sina långa skidor, tider det att det stackars djuret måste arbeta sig fram i den djupa snön. En sägen är, att det, då det ser sig omöjligen kunna undkomma sina förföljare, nåson gång vänder sig om emot dem, faller på knä och framstönar likasom en bön om förskoning, hvil-. ken bön dock sällan eHer aldrig blir hörd. Detta är icke osannolikt. Vissare är dock, att elgarne mången gång måste med skidstafvarne motas på sidan om vägen, för att ej behöfva slagtas på densamma. Lagstiftaren tror sig hafva gjort nog, då han höjt plikten för elgs skjutande till 50 rdr bko och låter djurets kropp, då den ej tillrättafås, betalas med andra 50; men denna plikt sär alldeles för liten: 100 rdr bko för hvardera borde vara det minsta. Under vanliga förhållanden år nemligen jagten efter tjufskyttarne lika mödosam, ja till och med vådligare än jagten efter villebrådet; ty stundom blottas af de förra både knifvar och yxor, ja någon gång kan ock en kula hvina förbi öronen på den, som obehörigt — såsom de tycka — blandar sig i deras angelägenheter. En olycka är ock, att allmogen i alla möjliga hänseenden går dem tillhanda, lånar dem hus, förser deras matsäckar och hjelper dem att bortföra det skjutna. Allt detta kunde måhända förekommas genom den högre plikten, hvilken ock skulle lifva.en och annan korpulent länsman, med förutsättande lik-. väl, alt ban finge en betydligare andel med af bötes-: beloppet. ; Önskligast vore, att dylika tjufskyttar, i likhet med andra våldsverkare, finge och kunde arresteras. — — Nästlidne Mars månads kopparinvägning vid Falu kronovåg har uppgått till 1196 ctr 21 b, alltsammans tillverkadt af storgrufvemalm. — Vid assistanskontoret äro från och med den 3 till och ined den 7 dennes utgifna 2284 lån med 19,187 rdr, och inbetalda 2192 fån med 17,753 rdr 50 öre rmt. — Om beböfligheten af den vid riksdagen strandade lagstiftningsåtgärden mot godtycklig skolaga ger tidningen Upsala följande nya erinran: Det har härstädes icke fallit sig bättre för ridderskapet öch adeln samt presteståndet vid innevarande riksmöte, livilka godkände ekonomiutskottets afstyrkande betänkande om skolagans afskaffande eller in skränkande till hvad skolstadgan i detta hänseende föreskrifver, då deremot borgaresamt bondestånden återremitterade detsamma till förnyad tidsenligare behandling, än att ungefär samtidigt härmed rektor Annerstedt råkat, såsom det säges, under någon påkommen ny öfverilning af det kända besinningslösa slaget så illa aga en ung Cederström, sin slägting och son till baron Cederström på Krusenberg, denna gång dock icke med käpprapp, utan med örfilar af menlig verkan, att gossen blifvit sängliggande, erhållit örsprång och fått andra lidanden deraf. Det anmärkningsvärdaste lärer vara, art barnet ljutit demna bestraffning icke såsom direkt Jåföljd för någon begången förseelse, utan endäst emeos det paket händelsevis komma i rektorns väg, då exe 5 pts : något högre sinnesstämning efter ea anna? exa judiciel afbasning passerade från en annan m.. Det närmare förloppet vid allt detta är oss icke bekant oech dessutom väl bevaradt för alla profana blickar, hvarföre vi endast på detta sätt delgifva tilldragelsen åt den större allmänheten — med sig sjelf gifvande anhållan; att densamma täcktes deruti finna ett förnyadt skäl eller oskäl för de två förstnämnda riksståndens beslut att lemna slikt skoltyranni och våld ohejdade. — Den är ganska egendomlig denna logik för tillfället, som nu från vissa håll användes vid kommenterandet af ståthållarefrågans afgörande. Man etablerar helt enkelt den läran, att en myndighets kompetens att besluta ett ärende icke beror af ärendets natur, utan af LG SE mV IR