Aftonbladet – 5 april 1860, sida 2

kommit utom gårdshägnaden, stannade han en stund för att fundera, omsorgsfullt vändande ryggen mot vinden och uppdragande kragen öfver öronen. Derefter fortsatte han åter sin gång. På något litet afstånd från gården fanns en korsväg, och det var dit han skulle gå för att göra sitt försök. Midnattsklockan ljöd när han ankom dit och, besynnerligt nog, i samma ögonblick tyckte han sig höra bjellror klinga. Han stannade och slog ned pelskragen samt lyssnade; nej, han hade icke misstagit sig. Han hörde nu ganska tydligt ljudet af bjellror, både på nära och äfven på något längre afstånd. Man kan icke lyckas bättre, tänkte han. Der har jag min uppenbarelse, och jag skall kanhända, likasom min far, få veta namnet på min tillkommande hustru. Det är eget, likväl! Hvem kan väl resa på denna biväg och vid denna timma, och med tvenne åkdon? Icke kan det väl vara ispravniken eller någon annan af distriktets tjenstemän? Nej! Ingen af dem skulle våga utveckla så mycken lyx och begagna tomma åkdon. På min ära! Conrad är icke så dum, och det som ban sagt om julnattens underverk skulle nog kunna ega sin riktighet. Men låt oss höra efter. Jag måste, likasom min fader, ropa an dessa okända värelser. Petter gick fram midt på vägen, vände sina bliekar åt den sida hvarifrån han hörde bjellrörna klinga, och märkte snårt skymten af ett stort åkdon, som körde förut, och derefter ett mindre. För det första af dessa åkdon voro ieke mindre än sju hästar förspända; det var ieke någon kibitka, utan en vacker och rymlig kaleseh, som var satt på kälkar. Ryttmästaren hade större lycka än hans fader. Stanna; ropade han och störtade fram emot det granna åkdonet. Hvemär def? Vid detta: anrop började pöstiljonen föra bästarne åtrsidan; men då han märkte att den,