Aftonbladet – 5 april 1860, sida 2

MUSIK. Mozarts opera Titus, hvartill musiken utfördes vid hofkapellets konsert å kongl teatern sistlidne söndag, lärer härstädes icke varit gifven sedan 37 år tillbaka eller 1823, då den uppfördes såsom galaspekt kel vid då nde kronprinsessan Josefinas ankomst till Sverge, och torde således vara föga bekant för den sedan dess uppvuxna generationen. Då Mozart 1791 erböll uppdraget att skrifva en opera till kejsar Leopold II:s kröning i Prag till konung af Böhmen, hade hån redan kort förut baft det mystiska besöket af en för honom alldeles okänd, lång, mager och gråklädd. man med allvarsamma anletsdrag, hvilken öfverbragte tonsättaren ett anonymt bref med begäran om komponerandet af ett reqviem, som Mozart äfven åtog sig och. som sedan blef hans sista arbete, men som för någon. tid måste uppskjatas för den ofvannämnda operan, till hvars text man valt Metastasios redan 1734 författade ,La C!emenza di Titon. Flera ansedda kompositörer hade före Mozart satt musik till denna libretto, såsom ibland andra Caldara, Leon. Leo, Hasse, Jomelli, Perez, Jos. Scarlatti och Naumann. Metastasios ursprungliga tre akter hade af.den sachsiske hofpoeten Mazzola i samråd med Mozart blifvit sammandragna till tvenbe innan den senare komponerade musiken: dertill, hvilket jemte inöfvandet deraf försiggick på den otroligt korta tiden af endast 18 dagar. Utan tvifvel har denna -omständighet bidragit ratt stärka den temligen allmänt gängse förmödan, att Mozarts elev, Sissmaier, skulle icke obetydligt varit sia lärare behbjelplig.vid kompanerandet-af denna opera, men hvilket gå tillvida lärer innebära ett misstag, att endast secco-recitativet kan tillskrifvas, Sissmaier; och de allra nyaste iakttagelser och forskningar i det helt och hållet af Mozart sjelf skrifna original-partituret, som i hela dess indelning och utförande icke afviker ifrån de andra, gifva tydligen vid handen grundlösheten af Seyfrieds berättelse (Cäclia IV, sid. 295), att blott hufvudstyckena vore uppskrifna af Mozart egenhändigt, och att de öfriga vore satta i partitur af Sässmaier, som deri äfven förmenas hafva komponerat BServilias, Annii och Publii arier, eburu Seyfried åberopar sig på Duschek, i hvars bus Titus komponerades. Mozart, som icke hade långt igen af sin korta, mera på törnen än pårosor rika lefnadsbana, anlände till Prag, ehuru med bräckt helsa, dock i den glada förhoppning, att han i den stad, der han alltid rönt ett gynnsamt och vänligt emottagande och ofta ett entusiastiskt bifall, skulle finna någon ersättning för de kabaler, oförrätter. och: giftiga styng, hvarmed afunden på så många andra håll varit tillreds; men bans förhoppning skulle icke gå i fullbordan. De goda pragarne voro denna gång för mycket berusade af. kröningshögtidligheternas lysande pomp och ståt för att hafva sinne öfrigt för den Mozartiska musikens skönhet. Det ligger något djupt rörande i den skildring, som Jahn och Niemtschek lemnat af Mozarts sinnesstämning då Han åter lemnade Prag. De berätta att hans, illamående under vistelsen derstädes genom öfverdrifven ansträngning hade förökats; han nyttjade alltjemt läkemedel, såg mycket blek ut, och uttrycket i. bangs anlete var sorgset, ehuru hans humor, då han var i sällskap med sina vänner, likväl ännu ofta gaf sig luft : ett gladt skämt, men vid afskedet ur vännernas krets blef han så vemodigt stämd, att han utgöt tårar. Om musiken till -Titus hafva ganska olika åsigter sökt göra sig gällande. Man har jemfört den med Mozarts tidigare operor, företrädesvis med Idomeneo,, och man har velat finna att kompositören i sin sista opera icke utvecklat samma eldiga energi och skarpt utpräglade dramatiska karakteristik som isina föregående, ja man har till och med påstått, att han bär låtit sig nöja med att inom de konventionella formerna af en opera seria lägga fördelarne af en utbildad teknik i dagen. Man torde dock härvid kunna anmärka att af alla de i operan uppträdande personerna knappast någon mer än Vitellia är af mera dramatisk natur, och till och med hon är en mera skizzerad än genomförd dramatisk personlighet, samt, hvad tekniken beträffar, fråga om äfven de talrika sköna melodierna, som här aflösa hvarandra, höra till dess område. Utan tvifvel hade Mozart, om han i början af sin bana behandlat detta ämne, på måsga ställen i sin tonmålning anlagt djupare skuggor och en saftigare kolorit, ja, om det fallit honom i händerna omkring den perioden af hans lif då Dön Juan diktades, hade han måhända inlagt deri ett lif, en rörligbet och glöd, som nu icke finnas deri; men hade vi icke då ocksi gått miste om denna skapelse af lugn, antik skönhet, skimrande i ett idealiskt ljus, sådan den Titus framstår, som vi nu ega! Ouverturen har allmänneligen blifvit berörd för dess högtidliga och heroiska karakter, och en kommentator har gissat att Mozart deri velat framställa en storartad bild af Rom, såsom verldens. beherrskarinna genom vapenmakt, äfvensom Titi föregående krigiska period, då han var Judalandets eröfrare och gissel, innan han förvärfvade det ärorika tillnamnet: Amor et delicie humani generis. Utan tvifvel ingår heroismens element i ouverturen, men måhända mera andens än trigsdaternas, och oss synes snarare, alt Mozart i det motiv, som deri först möter oss och äfven sedan återkommer, velat förherrliga det nyssnämnda tillnamnet, eller Titi ädelmod och mildhe:, hvars frambållande, är styckets syftemål och hvarom :dess ursprungliga titel La Clemenza di Tito bär vittne. Af operans. många solonummer och en: semblestycken, hvaribland de förträffliga körerna icke äro de minst anmärkningsvärda, må särskilt nämnas, såsom åf synnerligen stort intresse, första aktens finalqvintett samt Sexsov UR spetsen sn