Aftonbladet – 4 april 1860, sida 3

EA ER a I ERT VE till bondeståndet. Några röster inom landsortspressen. Det var att förutse, att ständernas beslut norska frågan skulle ådraga sig ganska mycker uppmärksamhet i landet. Att omdömena mec afseende på det af vår folkrepresentation tagne steget skulle utfalla mycket olika var äfven. ledes att vänta, då man kände den meningsskiljaktighet, som i denna sak gifvit sig till. känna hos offentlighetens organer inom lands: orten. -Och då dertill kommer, att det finnes ganska många, hvilka icke-gifvit sig tid ati tringa djupare in i saken än att de trott sig finna, att här påstode en tvist mellan Sverge och Norge, i afseende på hvilken det fölle af sig sjelft, att det vore fosterländskt att sluta sig till den sidan, som förmenade sig strida för Sverge emot Norge, så är det icke heller underligt, att af de röster inom landsortspressen, som uttalat sig i ämnet, flertalet ännu anse, att genom ständernas beslut den sak vunnit en seger, som de antagit vara Sverges. Glädjande är det emellertid att finna, att hos g-nska många bland dem, som så betrakta saken, och derföre uttala sin fägnad öfver ständernas beslut och sitt missnöje mot Aftonbladet, som icke velat dertill medverka, det likväl visar sig icke på bottnen ligga någon verklig d 5entlighet mot Norge och mot unionen, utan blott ett missförstånd om :sjelfva saken. Man anser den demonstration från svensk sida, som nu egt rum, och hvars verkliga betydelse! ;ch omfång man icke gör för sig rätt klara, vara en billig. vedergällning mot norrmännen rör deras vid flera tillfällen visade småsinne ch oginhet. Dessa fenomener styrka oss i ien öfvertygelse, vi städse hyst, att någon fientlighet emot Norge icke hos svenska folket förefinnes, fastän åtskilliga yttringar af skt småsinne, synnerligast de som i Sverge setraktats såsom blott och bart bevis på rangJuka, och hvilka äfven flitigt förts till torgs f dem som velat utså oenighet mellan de a folken, verkligen kunnat för ögonblicket ngenstädes framkalla en retad stimning mot :rödrafolket. fen ännu mera hugnande är dessa bevis i en i grunden dock unionsvänlig sinnesmning i landet äro de uppmaningar till sans och besinning, som redan börja förpörjas från allt flera håll, der man gjort! 1g närmare reda för den verkliga karakteren tf ständernas keslut och för de för båda risena betänkliga misshälligheter och förveckingar, som deraf kunna blifvaen följd. Viäro örvissade att, i den mån man i orterna binrer taga kännedom om de ämnetså fullstän: ligt utredande debatterna i riksstånden, in:igten härom skall blifva mer och mer allvän. Emellertid sammanställa vi här nedan sågra bland de yttranden, på hvilka vi här näntydt. Upsalaposten yttrar med anledning af det nyligen bitkomna n:r 5 af Dunckexs flygskrift: Det vill synas oss, som skulle de, hvilka med lefande öfvertygelse om rättmätigheten af sin sak kämpat för hennes framgång, men vid afgörandet stannat i minoriteten, ega rätt att af den segrande pluraliteten fordra, det den till grabskning upptoge hvad de besegrade kunde anföra till åstadkommande af en slarare uppfattning och ett mera humant bedömande af deras handlingssätt. Det är lättsinnet ensamt förbehållet, att icke inse, det den besegrade minoriteten här varit ledd af en så djup och lefvande öfvertyselse om hvad som för Sverges och unionens framtid innebure lycka eller olycka, att den känsla, som dess aederlag ingifvit, är en alltför allvarlig sorg, för att kunna lemna förtrytelsen eller harmen något rum. En författare med signaturen —bö—, hvari man lätt igenkänner en utmärkt vetenskapsman och universitetslärare, har i samma tidning skrifvit en längre artikel med öfverskrift: Hvad innebär ständernns beslut i norska frågan? Vi meddela ur slutet af denna uppsats följande: Man må bemärka, huruledes ständerna genom sitt beslut gjort sig till lärjungar och gifvit en hyllning åt de läror och åsigter, som i åratal blifvit förkunnade och inpräglade i vissa flygskrifter af en ropandes röst och en geng ngare inom vår Jitteratur från frihetstidens riåderskap. Man aktgifve till och med blott på, hvilka mäns auktoritet och argumenter under diskussionen med mesta eftertryck blifvit begaganade och citerade: de tvenne politiska reaktionärerdas från restaurationens och den för medeltidens politiska mönsterformer svärmande nya romanticismens dagar, Johansons och Askelöfs — Man har sagt att ständernas val af alternativ och beslut varit framkallade så:om en oundviklig gärd åt den svenska äran, hvadan ock det inom representationen segrande partiet påstått sig framför andra utgöra uttrycket af den riktigt rent svenska och sanna patriotismen. Nå ja, det finns en ära, som är helig, och en patriotism, som är oeftergiflig: äran af samvetsöm rättskaffenhet och troget uppfyllande af sina pligter så i det enskilda som i det allmänna; den patriotism, som i fäderneslandet ser en bland de främsta föremålen för sedligt. handlande och sedlig entusiasm; Men icke är det den ära, som bäres på vVärjspetsen, den, som består och ger sin närvaro tillkänna i fordringar på andra; den som, försäkrande att norrmännen varit retsamma, räknar sig till berömmelse eller åtminstone öppet fordrar erkännande af sin rätt att då ock hafva blifvit retad och efter denra retade sinnesstämning bestämma sitt handlingssätt. Denna ära är fanatism, eller den patriotism, som uttalar och effektuerar sig i harm, vrede och ondgörande; vare sig att de anle iningar, som uppkallat dessa lidelser, äro verkliga eller inbillade. Eller huru skulle det, som är fel hos den enskilde, blifva en dygd för den offentlige mannen? Det är så, som all fanatism med draperierna af ett allmänt och stort namn omkläder de egna passionerna, för att, i ord och handling, pr Per FOutomene sb