Aftonbladet – 4 april 1860, sida 3

aa nr Na rt RR ERE egetskäpen synes nu hafva lemnat plats för den anra, som lärer höra till vår naturell, shetsigheten, hvilken, nyvaknad, har gripit ett sådant tag i sjelfva grundvalen för Norges tillvaro såsom stat, mot hvilket alla de norska nålstyngen i sanning måste becraktas såsom obetydligheter. Måhända skulle vi just på detta sätt lära oss, att den ridderlighet., hvilken vi så gerna vilja tillägga oss, ej utgör ett en gång för alla öfver oss upphängdt, från förfädren ärfdt sköldemärke, på hvilket vi blott behöfva peka; ör att ega den såsom ett på förhand gifvet företräde framför andra, utan att den är en dygd, hvars förvärfvande och besittning hvarje slägte genom allvarligt bemödande sjelft åt sig måste förvärfva. — 5, som jag börjat, slutar jag: med en appell till de unga, att med renade händer och sinnen arbeta till ett fullkomligare verk än hvad de kunnat eller velat berömma sig af, som hittills hafva fört folkens talan.s fran Pe — I Nerikes Allahanda uttalar sig en för fattare, som redaktionen kallar högt värderad, uti en artikel så skarpt öfver ständernas beslut, att vi anse oss ej böra införa artikeln i sin helhet, men meddela följande utdrag: Efter vår oförgripliga mening skall Norge, som innu är vårt brödraland och, oaktadt alla dårakviga försök att åstadkomma öppen fejd, med Guds bjelp skall så förblifva, icke låtsa om det junkerliga öfversitteri, som man hos oss velat låta påskina. D et skall förblifva lugnt och utan bäfvan eller öfvermod förbida hvad som komma skall. Det skall gå in i sig sjelft och eftersinna, om det ej emot den svenske brodern kan och bör iakttaga en mindre småaktighet, en mindre misstänksamhet än den, hvartill det hittills onekligen för det mesta gjort sig skyldigt. Ej skall det fjeskaktigt och krypande bjuda handen till en behöflig uppgörelse om de framtida vilkoren för en innerligare och fastare förening de begge länderna emellan; men det skall icke heller undanskjuta den hand, som med broderlighet och utan trots räckes det från denna sidan Kölen. Norge vet nog, huru det bör bete sig för att komma i ett vänskapligt förhållande till sin granne utan att nedsätta sin värdighet. — — Huru det än må gå, aldrig skola våra junkrar, aldrig våra liberale från 1809 och sednare tid, nu, Gud bättre, de argaste aristokrater, lyckas i sitt sträfvande att hos norska, folket införa adelskap och från de öfriga medborgrarne afskilja de dermed stämplade och inrymma dem på ett riddarhus, ehuru man kan förmdda, att äfven mången norrman kunde vilja bidraga till en sådan folkförnedrande omskapning af det fria samhället. I allmänhet, Gud ske lof, skola väl icke många bland de valda riksdagsmännen från Nerike hjelpa till att tända brödrakriget. Vi ha nemligen med glädje sett, att Wistelius och Sundblad, att Sköldberg, Lekberg och Uhr, vid sammandrabbningen i Stockholm, varit nog frihetssinnade att också vörda andras frihet. — Norrköpingskuriren yttrar bland anna följande: Svenska stänternas beslutiståthållarefrågan kunde naturligtvis icke med likgiltighet upptagas af norska pressen. De af dess uppsatser i detta ämne, som vi haft tillfälle att se och läsa, äro dock affattade i en stil, som visserligen förråder den känsla af förnärmelse, som hvarje rättskaffens norrman deröfver bör erfara; men icke dessmindre vittnar orh en hofsamhet, som starkt afsticker mot det hetsiga och öfverilade språket hos den svenska tidning, som företrädesvis velat göra sig till den svenska nationalkänslans sakförare. Det torde dock vara ett lika sant som bedröfligt faktum, att af alla dessa, hvilka utomkring riksdagen jubla öfver utgången af ständernas beslut, finses knappt en bland hundrade, som gjort sig den mödan att taga kännedom af riksakten och norska grundlagen, ett förhållande, som ovilkorligen måste nedsätta väret af alla de öfrigas meningsyttring till mindre än intet, och som förvandlar deras bravorop till blotta uttryck från en uppjagad inbillning om förment incrång i Sverges rättigheter, såsom den äldre, större och mäktigare förbundsstaten, och om visad missaktnivg mot dess ställning såsom sådan. Geijer säger på ett ställe om den fordne nördbon, att-hans handslag gällde mer än ed och skrift. Vi bafva i våra dagar upplefvat den sorgliga händelsen, att icke ens det skrifna ordet i en statsförbundsakt hålles i tillbörlig vördnad, utan att partinitet vill gå på sidan m detsamma, för att i brödrafolkets grundlagar öka skäl för att låta det erfara ett för dess sjelfändighet sårande öfvervälde. Saken är också ännu jängt ifrån slut hos oss. En insändare i samma tidning yttrar: Den norska frågan är ganska öm att röra vid; :y den är anrättad så, att den bör såra vår natioulkänsla. Dock vi tro ej, att man bör kalla helt impelt fåfänga med ett så vackert namn. Om naionalkänslan såras af en i sig sjelf och för svenska olket så rent af likgiltig sak, som den öm en svensk xcellens skall eller icke skall kunna komma .att kalas Norges riksståthållare, så måste den såras af nätan allting, och detta är en -ganska olycklig öch junkig ställning för en nation, som verkligen har 2 nationel stolthet, men riktad på mycket högre mål ;n en tom titel för en svensk embetsman, Men må det Känga ihop som det vill; ståthållarrågan är äfven i Sverge ännu icke annat än tvistig. Den är således icke grundad på en oförtydbar lag, a på den latitad den eller den vill gifva åt en hvars egentliga mening man ej vet. — —— Den svenska nationalkänslan säger Oss, att svenskarne, utan att förlora en gnista :f sin heder, just derföre att vi ega en ärorik och en historia och är det starkäste, det mest fullogna folket inom unionen, kunna medgifva åt Norge det, som det svagare Norge aldrig kunde våga medgifva oss. Det ligger något likajemmerligt iatt höra ss svenskar klaga öfver att Norge förtrycker oss, som då en man klagar öfver att han får stryk af sin hustru. Om vi måste missbilliga och ibland nära Hog skratta åt. en del norska anspråk och den vigt man der emellanåt ger åt småsaker, så måste vi väl påminna oss, att Norge är ett litet och materielt svagt land, som är förenadt med en starkare granne — och kunna vi väl klandra en liten karl derföre att han begagnar höga klackar och hög hatt när han sår bredvid en lång, bredaxlad broder. Det liggeri sakens natur, att han, som person, ej vill våra sämre lerföre att han är mindre. Men bör då äfven den ånge brodern skaffa sig höga klackar och hög hatt? — a, om han verkligen ansåge sin längd så märkvärdig eller sin heder ligga i att de vederbörliga proportiorerna iakttagas. Men det bryr han sig icke om. Dotek, blir den ille alltför påflugen, så säger han helt lugnt: jag vill att vi öfverse våra öfverenskommelser och förepygga allt vidare gräl genom ett klokt och tydligt kontrakt — vill du det icke, så är det hädanefter lut med allt prat oss emellan. — Nå vält Detta allas i norska frågan att revidera riksakten. En ådan revision är nödvändig och är just det Sverge har rätt att fordra; men detta är så solklart och enkelt, att det kan och bör ske utan all agitation. 3enom ett evinnerligt käxande om småsaker vinna i svenskär ännu mindre heder än norrmännen redan vunnit derpå. Den så rörande frågan om nat:onalkänslan tarfvar lott ännu en fråga: Om norrmännen bära sig kittsligt it — Jåt vara; men äro derföre svenskarne rent af vungna att göra det? Å Sverges sanna nationalkänsla svarärett afgjordt nej. Jertill äro vi för goda. — En författare i Hernösandsposten uttalar