Aftonbladet – 2 april 1860, sida 3

n otverraskande Srad. WMea en lInen tuD ar 5 fots brännvidd hade Piazzi Smyth icke kunnat i Edinburgh se mindre stjernor än af 10:de storleken; han har t. ex. aldrig varit i stånd att varseblifva Vegas drabant, som är af 1l:tc storleken; på Tenerifta åter urskilde han stjernor af till och med 14:de storleken genom samma tub; den teleskopiska synkretsen befanns sålunda på Teneriffa utvidgad till öfver 4:de stjernstorleksklassen. Från samma höje skulle man, under förutsättning af samma förhållandes giltighet för de högre stjernklasserna, kunna med vår tids kraftigaste synrör, sådana som de i Pulkerra och New-Cambridze. se stjernor af 20:de storleken, medan stjernor af den 16:de nu anses för de ljussvagaste föremål, som dessa jättetuber mäkta urskilja. Härigenom öppnar sig alltså en ny verld af oräkneliga himmelskroppar, hvilkas tillvaro man hittills blott. kunnat ana, och af hvilka vetenskapen kan vänta svar på en mängd vigtiga frågor först då, när dessa aflägsna föremåls budbörare, ljusstrålarne, kunna framtränga till oss. Men det är icke nog att ljusstrålarne framtränga, utan att de blifvit under vägen endast på regelbundet och likformigt sätt förändrade af luften; emedan häraf bestämmes det teleskopiska seendets tydlighet, i hvad på luften ankommer; och äfven i detta hänseende visade sig luften på höjderna af Tenerifta ojemnförli, t gynnsammare. än vid de låga står dpunkter, hvarifrån astronomiska observationer annars vanligen anställas. Föredraganden anförde, öfver sättet att pröfva förhållandet härvid, åtskilliga exempel, hemtade från iakttagelser öfver dubbelstjernor, men hvilka exempel måste för brist på utrymme här förbigås. . Några andra prof på fördelarne af Teneriffas rena och lugna lufti jemnförelse med hvad atmosferen på lägre observationsställen erbjuder, måste vi likväl anföra. Dessa högst märkvärdiga prof gälde utsigten till månen och planeterna. Anblicken från Tenerifta af månen, genom den nyssnämnda tuben af 7V, tums objektiföppning, gjorde ett utomordentligt lifligt intryck på åskådarne. En oändlighet af detaljer kommo här i dagen, om hvilka man hittills haft endast en ofullständig eller ock ingen aning. Massan af-dylika enskildheter var alltför stor, för att under den tid, som månen var om nätterna synlig, tillåta medhinnandet af en någorlunda fuliständig teckning öfver en mer omfattande del af månens åt jorden vända yta; blott ett enda. af månens ringformiga berg, Autolycus, lyckades man att någorlunda troget afbilda, och denna afbildning finnes bilagd den utkomna berättelsen. Men redan den ger en helt ny föreställning om månbergens detaljskapnader. I afseende på dylika detaljer visade månens .ringberg i allmänhet en Jångt mer öfverraskande likhet med vulkanerna på jorden, än man annars märkt, och Piazzi Smyth tyckte sig i det på månen riktade teleskopet se idel afbildningar af de kratrar, som, ban beständigt hade framför sig jå Teneriffa. Otvifvelaktigt, tillägger han i afseende på månen, har man här ett fält, hvarest oändligt mycket ännu återstå: att upptäcka. och beskrifva. Anblicken af Jupiter förekom nästan som en ny uppenbarelse. De bekanta dunkla strimmorna eller bältena, som beständigt ses på Jupiters yta parallelt med planetens eqvator, och som man: ansett för verkningar i planetens atmosfer af regelbundna vindar, n otsvarande passadvindarne på jordklotet, upplöste sig, vid deras betraktande genom tuben, till massor af regnmoln och åskmoln, så fullkomligt liknande dem, som, den jordiska passadviaden hopade kring Teneriffa nedom observatorns fötter, att han icke ett ögonblick tviflade att han på Jupiter såg företeelser af fullkomligt samma natur. Man bör, anmärkte föredraganden, kunna, hoppas; att Newtons id om astronomiska iaktvagelser från höga berg, sådana som på Teneriffa, skall bli ännu ytterligare och på fullt allvar förverkligad, samt att astronomien skall derigenom komma att göra en rik skörd. Leverrier, samme astronom, hvars beräkningar den nyaie astronomien har att tacka för sin namnkunnigaste och vigtigaste upptäckt, den af vårt solsystems yttersta, utanför Saturnus omkretsande planet, Neptunus, har nu äfven företagit sig att på samma sätt, eller genom beräkningar, utforska detta systems inre gränstrakt, eller rymden :emellan Merkurius och solen. Den af Leverrier i sådant ändamål utförda revision af lagarne för jordens (eller solens skenbara) rörelse, har redan riktat astronomien med två i sig sjelfva vigtiga arbeten, nemligen förbättrade soltabeller och noggranna bestämmelser af de större eller s. k. fundamentalstjernornas skenbara rörelser i den: med: verldseqvatorn paralella riktningen: Leverriers efter dessa förberedelser anställda granskning af: rörelselagarna för Merkurius, och jemförelsen emellan dem och de små solförmörkelser, som Merkurius åstadkommit vid: sina framskridanden hitom. solen, öfver hvilka man eger 21 tiliförlitliga observationer för tidrymden under-1697 och 1848, ha ledt den store beräknaren till den slutföljdeb, att en svärm småplaneter, liknande dem emellan Mars och Jupiter, omkretsar s0len emellan henne och Merkurius. Detta är blött en förutsättning, likasomden om tillvaron af planeten Neptunus; men astronomerna rusta sig att efterspåra de beräknade asteroiderna vid den stora totala solförmörkelse, som blir att beskåda i en del af Spanien och Afrika def 18 nästkommande Jul. Under tiden bar i år till astroromernås och allmänhetens kunskap kommit ett meddelande till Leverrier om en redan den 26 Mars förlidet år vVarseblifven planet inhanför Merkurius. Det är en praktiserande läkare, dr Lescarbault, som gjört denna iakttägelse, deri liknande en annan praktiserande läkare, den ryktbare astronomen dr Olbers, upptäckaren -af-asteroiderna Pallas och. Vesta... Sedan Lesgarbaults upptäckt blifvit bekant, bar professor. Wolf i Zirich påfunnit 4 äldre iakttagelser af solfläckar med planetariskt utseende; och skulle -de gällt