Aftonbladet – 31 mars 1860, sida 3

bjudning blef bordlagd och att Mengel förklarade sig villig i nästa plenum inkomma med skriftlig framställning om det af honom väckta försläg: . (Insändt.) Fridsröster. Hvad är det nu för brodersgnabb man hör? Hur vrenskas spannet omkring tistelstängensksarea På glorrik Carlavagn, som kör Sr På nordens -hvalfbro, hundramilaspången Emellan Lapplanös snöbetäckta fjäll Och stjernklar blänkfyr på sin stenkolshäll, Som; Kullaberg benämnd, en gränsvakt stårjg Vid Sundets våg, som emot jätten slår. 3 fö Hur gnissla.Carlavagnens hjulsnaf nu! Och stången knakar, brusten halft itu, Riksakten tror sig vara måstersmed 3; .: Och hamrar blindt på paragrafers städ, I Men rhäktar dock ej friden sammansrnida, 7 Der man i misstro ren har gått för vida Och såsom ämhtssven vid sidan står Tr Gröndlbven fåfängt! Ingen dock förmår Fö Riksunionebs vagn, som hotar stjelpa, . Ffordna trygga hjulspår att förbjelpa. Bedröflig syn, att se en hjeltekropp, I nordanstormens vagga fostrad opp; Likt enHerodes, frätas nu af frat, Af käbbel, gnabb och brodersgnat. Hvad! Har vår nord, ur ärans kedja slitet, Nu blifyit-nesligt hem för grollet, splitet?, Hur ömkligt är det nu ibland öss fatt? Har neslig-torrverk sig omsider satt I Kölens ryggmerg? Hvilken feber hamrar I gamla Thules båda hjertekamrar Och ödelägger, likt en hemsk spinal Irritation, från Dovrefjalls dorsal Nervknotor, hela stolta hjeltestömmen Emellän Mälarsjön och Glommen Har broderstvisten, vederstyggligt troll, I norden ej ännu spelt ut sin roll? Gå bröderna ur Ynglingssagan ön, De hedniska, uppå vår jord. igen, Alrik och Erik, som hvarandra slogo, Otyglade, med tyglar tills de dogo?; Hvad!-Ser man dem ännu på lösta fålar 4 Emot hvarandra tömma vredens skålar 8j 3: Och Alf ochYngve, det der brödraparet, Som, sen de nyss i frid tömt dryckeskaret, Hvarandra stungo uti nattlig stund : Med spjut bröstgänges intill bjertegrund,! Ha de left upp igen på hvar sin sida Om Kölen, att ännu sin dödskämp strida ? Och ättemännen för allt broderssplit, Kain och Abel, ha de hittat hit Utur Mesopotamiens sprängda grift, Att utså här femtusenårigt gift, Det afundsgiftet, det der etterrika, Som aldrig bröder kunnat än förlikapgi O Skandia! Blygs,; du dubbelkrönta mö, Som satt der, gördlad utaf stålblank sjö, En huld valkyria, nu till troll förbytt, Sen kärleksleendet för yreden flytt1e 5 Ditt hjerta är ej mer än ett likväl Midt under tvenne feberpulsars spel. Två armar har du — se och blygs och häpna! —59 Du vill dem nu emot hvarandra väpna. Två tämda lejon för du i ditt spann, Vill nu du hetsa dem emot hvarann? i Nej, låt det ena sina strömmar vakta Y Och låt det andra lyfta stolt, men sakta, Sin hillebard och ej den hugga slö,3 Att, sjelft förslöadt sen, i vanmakt dö. Ack, så ej, så: ej nesligt trätofrösfPiö Uti vår jord, den alltför goda mulen, Bemängd med aska utur ättekulleh, 5T59 För god till jordråån åt så uselt sädeSom draketänderna: split, tvedrägt, vrede. Det gifves andra frön, som bättre gro I ädla möllen: endrägt, brödratro — Ack, så i frid, så ut det goda säde!t Blott derför, derför sjöng jag nu mitt qväde. Lon.